också lefvat med i stora verlden i hela sitt lif och fastän det ej är mer än sex månader sedan jag första gången såg denna lilla by som kallas London, tror jag att det ej är mycket han skulle kunna lära mig nu. Han syntes så säkert vänta sig en kompliment, att Dallas ej kunde underlåta att säga: — Ja, ni tycks verkligen ha användt er tid väl! — Användt min tid väl! Jag tror att jag gjort det! Det finnes ej en salong, ej en ostronkällare, ej en danslokal, ej ett förlustelseställe af hvad slag som helst der Jag ej är väl bekant. Der är yankeen, säga de när jag kommer in! — ej derföre att jag är det, men jag har sagt dem att jag är från Förenta Staterna och det är dertöre de kalla mig YyYankeen. De känna mig och de veta att jag betalar för mig dit jag kommer och att jag har öfverflöd på penningar. Slå i åt er — det är godt portvin, det här eller hur? Det bör det också vara, ty de taga åtta shilling buteljen för det. På andra sidan Atlanten, sir, tror man att jag tillbringar min tid på de adliga godsen, eller med att idinera på Portland-Place eller afnöra oratorier. Jag har introduktionsbref i min pulpet, hvarigenom sådant och mer dertill skulle gå lätt för sig. Kommer aldrig i fråga! Jag tycker om att slå mig lös, och som jag smickrar mig med att rätt väl kunna sörja för mig sjelf, så slår jag mig lös. (Earts.)