utan knussel, och ni kan just nästa gång ni träffar Routh säga honom huru mycket ni tyckte om den. Deane bredde ut sin servet och gjorde plats framför sig för sin tallrik. Det låg ett elakt uttryck i hans ansigte, ett bittert, bitande, vildt uttryck, som Dallas ej kunde undgå att märka. Likväl frågade han ej efter orsaken dertill, och samtalet inskränkte sig under måltiden till vanliga ämnen. Mr Deane hade ej skrutit utan skäl; middagen var förträfflig, vinerna utvalda och rikliga, så att George Dallas, ifall han haft en annan bordskamrat, skulle ha haft mycket nöje deraf. Men äfven under afhandlandet af de vanligaste ämnen framstack i Deanes yttranden en råhet, en vulgär sjelfbelåtenhet och förnöjelse öfver hans egen förträfflighet, ett ringaktande af alla andra och i allmänhet en oförskämdhet och en inbilskhet som voro i hög grad motbjudande. Under måltiden yttrade sig dessa älskvärda egenskaper i synnerhet vid de tillfällen då Mr Deane meddelade sig med kyparen; det var ej förrän bordduken blifvit borttagen och då de drucko sitt första glas portvin som Deane berörde orsaken till sitt dåliga lynne innan de satte sig till bords. — Dender Routh är hvad vi hos oss, på andra sidan Atlanten, kalla en gemen tölp, började han; en gemen tölp är han och ingenting annat. Att på det sättet narra mig in i sista minuten och ej sända mig ett ord om saken, så att jag kunnat tillsäga att vi blott skulle bli två i stället för tre och så att jag sluppit betala för honom! Han tror sig vara förbåldt belefvad; men om han