lemannen kommer ej. Nå gosse, hvad väntar du på? — Ar det intet svar tillbaka, herre? — Svar? Nej, intet. — Godt. Skall jag taga emot sexpencestycket af er nu, eller vill ni ge mig det i morgon? Korta räkningar äro min sak. Ifall ni derför ämnar ge mig det så tag fram det nu. Ur stånd att motstå ett småleende, tog Deane upp ett litet mynt ur sin börs och räckte det åt gossen, som såg på det, stoppade det i sin ficka, nickade åt Deane och Dallas och gick sin väg under det han hvisslade högt. — Routh kommer ej, förmodar jag? sade Dallas då de satte sig till bords. — Nej. han har på ett nedrigt sätt narrat mig, sedan han låtit mig ha besvär med att beställa middag åt honom, hvilken jeg i alla fall får nöjet betala. Han borde veta att jag ej tycker om att man spelar mig sådana spratt. — Kanhända är han tvingad att vara borta. Jag vet — — Ivingad! Den ursäkten kunde gälla för andra, men ej för mig. Jag tillåter ingen att spela mig sådana sprätt. Mr Routh har mer behof af mig än jag af honom, det skall jag snart visa honom. Han ber mig komma till sig i morgon afton — det är för hans eget nöje och gagn, gissar jag, ej för mitt — och det kommer att bero på hurudant mitt lynne är. Se så, här ha vi middagen. Låt oss genast gripa oss an med den. Den är tilltagen