och tog det församlade sällskapet i skärskådande. Emeljan sin smutsiga pekfinger och tumme tog han en flik af bordduken och strök derefter med handen sakta öfver Dallas öfverrock som låg på en stol intill. Detta gaf kyparen tilltälle att åter bryta ut emot honom. — Låt du dender rocken ligga i fred. Kan du ej hålla dina fingrar från sådana saker som ej tillhöra dig? Du trodde väl att det var din, säg? Denna sista anmärkning uttalades i en mycket sarkastisk ton, under det han lyftade rocken från stolen för att bära den ut till en rad klädhängare vid dörren. — Detta är ej ditt märke skulle jag tro? fortfor kyparen ironiskt. Din skräddare bor väl ej vid Ilamherst, eller hur? — Bry ni er ej om min skräddare! Kanhända ni skulle önska mitt kort, men jag råkade glömma att medtaga det då jag gick ut. Men ni kan få höra mitt namn och min adress — de äro mycket aristokratiska, ej sådana ni äro vana vid. Jim Swain är mitt namn — 60 Fullwoods-rents. Men säg mig nu ni hvem som är er barberare? Kyparen som hade ett hufvud så kalt som en biljardboll blef ursinnig öfver denna näsvishet, vid hvilken några unga män vid ett angränsande bord uppgåfvo skallande skrattsalvor. Han skulle sannolikt funnit något sätt hvarpå han kunnat ge sin vrede luft, om ej ett rop från Mr Deane påkallat hans uppmärksamhet. — Hemta genast upp middagen, kypare, sade den senare, och tag bort det ena kuvertet. Den andre gent