Göteborgsposten – 20 januari 1868, sida 2

— Ah, ja, sade Deane åter med sin mörka blick. Ni kunde prata bort bakbenen från en tvättbjörn, minsanu kunde ni icke det. Men jag vill gömma mina pengar i min kassakista några dagar. Token-house-yard kan väl vänta lite skulle jag tro? Endast för att se hur sakerna gestalta sig, förstår ni. — Som ni vill, sade Routh. Så mycket är visst, Deane, att ni ej behöfver någon mentor vid edra förrättningar hvad ni än gör vid edra förströelser. — Smickrar mig med att jag ej behöfver någon, hvarken i förra eller senare fallet, svarade den unge mannen med ett giftigt leende. Men hör nu, på tal om förströelser, så kom och spisa med mig på Tisdag kl. 5 hos Bartons. Jag har bjudit Dallas och vi skola göra oss en glad afton. På Tisdagen d. 17, glöm det nu icke. Jag är ledsen att beröfva er er man, Mrs Routh, men jag skall väl so till att godtgöra det en annan gång. Kanhända gör ni mig en dag det nöjet att spisa med mig, Mrs R., utan R.? — Nej tack, Mr Deane, sade Harriet med ett leende. Dertill är ni alltför farlig. Mr Deano gick och Stewart Routh satte sig åter vid bordet och skref åtskilliga siffror på ett papper som han hade framför sig. — Hvad är det du gör, Stewart? — Fem dollars göra ett pund — femtontusen, sade han, tretusen pund. När var det han sade att han skulle hemta dem? — På Tisdag, den — den dag du skall spisa med honom. (Forts.)