man, som under den senaste tiden visat sig mycket orolig och nedslagen, har sedan 1853 varit anställd som kamrer vid Långholmen och derunder gjort sig känd som en glad och angenäm sällskapskarl och som en synnerligen artig och gästfri värd. Från Landsorten Ett äkta par inför Rätta. Det af oss föru omnämnda Snickareherrskapet Håman i Wennersborg hvilka varit saker till en del af de många inbrottstölder som på sista tiden förekommit i nämnde stad, stodo i Måndags inför rätta. Herr Håman erkände att han, drifven af nöden, begått tvenne stölder, hvarvid han likväl tagit så litet som möjligt för sig; frun deremot förnekade all kännedom om sin makes brott och kunde ta Gud och bättre folk till vittne om att hon var oskyldig. En af domaren till henne ställd fråga om hon var på starka drycker begifven (för Ofrigt ganska berättigad då hon vid sjelfva häktningstillfället jemte mannen var starkt brusad, och vittnen äfven sedermera intygade att hon drack vi kapp med mannen) besvarades med oskuldens djupa indignation. För ötrigt kunde hon i medvetande om sin oskuld och den aktning hon åtnjöt af bättre personer sätta sig ölver Åpackets förtal. Hon hade visserligen sålt lito kaffe till några af sina bekanta, men detta hade bon ärligt förtjent på att spå herrar i bodarna, ångbåtsjungfrur och andra hyggliga jungfrur om nätterna och hado ersättningen alltid lemnats in natura. Under ransakningen öfverbevisad om an den ena, än den andra stölden, uppfriskades så småningom hr Håmans minne och han erinrade sig nu ha i behofvets stund kommit ut för frestelser i form af öppna fönster och funna nycklar hvilka blifvit honom öfvermäktiga. Mordet i Malmö å arbetskarlen Jöns Persson; hvilket förut vid ett par tillfällen af oss omtalats, har nu varit föremål för ransakning inför Malmö rådhusrätt. Mördaren, Lars Jönsson, är af medelmåttig kroppsstorlek, snarare magder än fet, med mörkt hår och skäcg samt ett uttryckslöst, ensalaigt ansigte. Han är född år 1831 och hans fader lefver än. Efter åtskilliga irrsarder hit och dit ankom han våren 1862 till Malmö efter att förut i Köpenhamn ha ingått äktenskap med pigan Elna Nilsdotter. De hatvenne barn, en 3 år gammal flicka och en 9 månader gammal gosse. Lars Jönsson, hvilken försäkrade sig aldrig förut ha varit tilltalad för något brott, erkände sig ha begått ifrågavarande mord Söndagen d. 29 Dec. kl. mellan 5 och 8 på aftonen. Med den mördade Jöns Persson hade han varit bekant ett par års tid. Som Lars Jönsson icke kunnat betala sin hyra, hade hans värdinna derför utmätt hans bohag, och till följd af denna utmätniog hade Lars Jönsson af Jöns Persson begärt att få låna 70 rdr, bvartill hyra och utmätningskostnader uppgingo. Denne förklarade sig sjelf icke ege penniogar, men lofvade att försöka skaffa dem hos en arbetare vid namn Ola Jönsson. På Söndags förmiddagen hade Lars Jönsson sökt Jöns Person i dennes hem, men da han icke träffade honom hemma, gick han åter dit om aftonen mellan 5 och 6. Jöns Persson, hvilken redan gått till sängs, steg upp och öppnade dörren, hvarpå han åter lade sig, emedan det var kallt. Något ljus var icke tändt, så att en stark skymning herskade i rummet. Lars Jönsson frågade genast hur det gick med penninarne, och bad Jöns Persson stiga upp och gå med till Ola Jönsson. På svaret: nej, jag fryser, det kan vara tills i morgon, gick Lars Jönsson länge och sökte öfvertala gubben att efterkomma hans begäran, Slutligen varseblef han en i rummet stående yxa, och betraktade den flera gånger, till dess han föl! på den tanken att dermed anfalla den i sängen liggande mannen, hvilken ban trodde innehafva penningar. Han kunde likväl icke erinra sig ha gifvit honom mer än tvenne hugg. Vid det första, som träffade i hufvudet, gaf gubben ett jemrande ljud itrån sig, och då tilldelade Lars Jönsson honom ytterligare ett hugg, för att hindra honom från att skrika. Yxan, hvilken uppvisades vid ransakningen, var 3 tum i den något rundslipade eggen och mycket tung. Den auklagade påstod, att det icke från början varit hans mening att mörda Jöns Persson, men som det första hugget hade träffat så hårdt, tyckte han det vara bäst att göra det till gagns och gat honom derföre det andra. Derefter hado han kastat några dynor öiver den mördades hufvud, för att bespara sig den rysliga anblicken af de blödande såren. Härefter tände han ljus, tog en i fönstret liggande nyckel och oppnade en kista, i hvilken han likväl endast fann omkring 3 rdr i silsvor och koppar. Derpå tog han ett par randiga kasimirsbyxor, 1 silfverfickur, 1 större fickur med kedja och nycklar, ett nysilfverur, en sillversnusdosa, 2 matskedar af komposition, en blå ytterrock, en svart d:o, 3 nya större bolstervar och 3 små sådana, samt en säck med ull. Allt detta lade han i en bundt, tog på sig den ena rocken, släckte ljuset och stängde dörren; derpå gick han bort till byggm. Bonnesens kök och bad en der varande piga öppna porten. Han föregaf ej nagot skäl hvarföre han glömt sig qvar och kommit at blifva innelåst. Pigan svarade likväl, jatt hon icke kunde öppna, emedan nyckeln befanns i den i huset äfven boende sadelmakaron Ficks förvar. Då kastade han sitt knyte upp på taket till en låg uthuslänga, klättrade sjelf dit upp, nedkastade det i kamrer Himmelmans tiådgärd, hoppade öfver Ladugårdslandsplanket, kom ut på gatan och gick derpå in uti Himmelmanska buset vid Kalendegatan, tog det i trädgården nedkastade knytet och begaf sig hem samt lade packan i porten, medan han gick upp till sin hustru och hemtade nyckeln till vinden, der han i en jkista gömde de stulna sakerna, utom silfverpjeserna, bvilka han stoppade på sig. Till hustrun sade han, att han skulle genast gå till Börringe, hustruns hemort, dit han äfven vandrade. Han var härvid klädd i den blå ytterrocken. Till Börringe ankom han mellan kl. 5 och 6 på morgonen, och begai sig åter derifran kl. 3 på e m., samt kom hem kl. 8 på aftonen. Till hustron, hvilken ändrat de stulna byxorna, hade han sagt att han köpt dem på ytterst fördelaktiga vilkor. Uren och snusdosan hade han haft med sig till Börringe, men efter hemkomsten derifrån grasde han ned dem i källaren. Han hade icke blifvit blodig under brottets föröfvande. Denna bekännelse afgafs temligen lugnt, nästan själlöst, utan några vidare tecken till ånger eller samvetsqval. Harpå infördes hustrun, Elna Nilsdotter. Hon försäkrade gråtande, att hon icke hade haft någon aning om mordet, förrän polisbetjeningen anställde visitation i huset. Om mannens lefnadssätt yitrade hon, att han gerna besökte värdshus och der förstörde hvad han förtjente. De stulna sakerna hade hon icke sett, ty i kistan på vinden hade hon icke varit på länge, emedan de icke haft något uti den. Mannen hade vid sin hemkomst omkr. kl. 10 på Söndagsaftonen sagt att han varit i Lund. Då polisbetjeningen jemte värden och en smed varit på vinden och 2 Fnlna dHA .