stackare, hon borde eljest varit van både vid sättet och skatten, Så der går det en tid bortåt, men så fryser elfven till på allvar, bönder och gummor, med i och utan ök, fara gladeliga fram på den glatta ban — alla äro förnöjda utom Charon-farjemannen! Men — bast Du mir geschen? — en vacker dag skall en engelsk ångare in, isen brytes, bönder, gummor och ök få stanna der de äro eller betala afeift till haron. IIvarsore göra trassel med färja, båt eller dylikt, isen är 12 tum tjock, ett isstycke så stort att det ungefärligen passar i hålet blir en förtväfflig brygga, men det der kunde gummorna hitta på sjelfva 4 och asgiften måste utpressas. Den sifslgo Charon i ställer derföre en man på hvar sitt lilla Å i i gumman kommer med sina byttor: IIerre Jesses, hur ska ja komma öfver?4 — 4h, hoppa bara, såger Charon, de går nog, de a4 in:e farligt?,F — ja, det gick, och så från isstycke till isstycke och samma väg tillbaka igen, allt för 6 styfver åt gången. Det der är ju billigt, trafiken går, gamman kommer ölver med sin mjölk, Majboarno tömma den med vällust, färjkarlen tjenar pengar, en och annan går ner sig om natten, öfvergifna kälkar stå som stumma vittnen qvar på isen — men hvad gör det? — blott, som Sehlstedt säger, krämarn får skutan i land!Lå Det torde svårligen kunna bestridas att under ironien i ofvanstående epistel döljer sig i en ganska skarp sanning. En ränna för färjan och lystbroar öfver ängbåtsrännan, på sådana platser såväl å elfven som på de ställen 1 skärgården der rännan totalt afbrutit trafiken öarne emellan, detta är anordningar, hvilka väl borde kunna åläggas dem, hvilka skörda vinsten af rännans uppsågande. Finnas inga sådana förpligtelser, och det hålla vi för troligt, la bonheur, så må man då stadga dem, lagen bör skydda såväl den fattige som den rike. Å Mindre Teatern har ett nytt, väl behöfligt och verkligt godt moment i -Rodhes variationer uppenbarat sig. Det är Bendivo mycket omtalade lustspel Slägtingar, hvilket i Thorsdags f. f. g. gick öfver scenen med ett lif och en triskhet, som på det högsta hedrade de spelande och väckte den angenämaste stämning i salongen. Främst sätta vi hv Fredrik Delands återgifvande af Schumrichs tacksamma roll. Vi tillråda de blaserade, allting häcklande konstberidare, hvilka nu en gång fålt i sitt hutvud och ständigt föra till torgs ett tanklöst pjoller om att Deland ä alltid Konjander, vi tillråda dessa sjeltgjorda och sjeltbelåtna hrr kritici att i nåver hedra Mindre Teatern med sin närvaro, då Slägtingar? uppföres, och med någon skymt af sanumgsoch hederskänsla i bröstet måste de erkänna att denna sextioåringens framställning af den rike, bortklemade, halfbildade, i tortiå blaserade tjugofemåringen, entnar om en dramatisk liffallhet ooh skapareförmåga, som är himmelsvidt skild från ett manår, stelnadt i en enda typ. Denna sanning har hvarje fördomsfri vän af den dramatiska konsten i allmänhet och hr Delands skådespelareförmåga isynnerhet, redan långt före detta erkännt, men hrr tviflare ha nu ett präktigt tillfälle att bli omvända ätven de. Näst i ordningen sätta vi fru Boström som Thusnelda och m:l! Stadtlander som Ottilia. Den förra har en af dessa qvinligt ljufva roller, åt hvilka hon så väl förstår alt ge deras rätta färg och den senare har genom sitt återgifvande af den ystra och skalkaktiga, men öppna och hjertcgoda unga flickan tagit ett stort steg framåt på konstnärsbanan. Fru Tivander spelar Ulrika med ett lagom och en karakteristik som förtjena allt erkännande, men hade vid första representationen en mask, som alltför mycket päminte om landsortsteaterns sotmålningar. Fru Casper var rolig nog som den giftastokiga Angelika, men — pardon! — chargerade rollen mycket mer än behöfligt varit. Fru Tillgren var som vanlig jemn, men en mindre ungdomlig mask oci mera ledighet i dialogen skulle alls icke skadat. Hr Boström lyckades bättre än vanligt att intressera som ÅWismar, hvars kurakter genom hans lugna spel och naturliga tramsägande af rollen fick bebörig färgläggning och framstod som en ganska väsentlig figur på taflan. Hr Ilellander sade sin roll godt, men var alldeles jör gentil som den nykläckte — observera, tyske! — studenten, hvilket deremot icke var fallet med hr Otterström, hvilken eljest, efter vanligheten, spelade sin roll med den måtta och sans, som man är van att finna hos denne stadigt framälgående, unge skådespelare. Hr Casper hade fått en, af lätt insedda skäl, för honom svår uppgift att lösa, den att framställa hufvudet för dio zärtlichen Vorwandten, den manlige, med rik menniskokännedom utrustade OSWald Barnaur, hvilken, eftersträfvande den friska kärnan, icke söker den under det mest lysande skalet och som slutligen förbluffar de trätgiriga slägtingarne med sitt ropassande giftermal. Om än hr C. icke fullt motsvarade den bild man så gerna skulle vilja göra sig af föremålet för den älskliga Thusneldas blyga kärlek, så torde det böra medgifvas, att denne rutinerade skådespelare återgaf rollen fullt så tillfredsställande, som man af honom egde rätt att fordra. Då man vet att k. dramatiska teaterns affisch, då Slägtingar gitves, prunkar med konstnärsnamn sådana som IIvoasser. Swartz. Almlöf. Niny,ay si i i y 2— —