SAC JBIIGU 13410H hlununröir unndni Från halsen, böjd som på en svan, Gladt klinga rika bjellerkransar, Nu för sin sköna gladt man kör, Ej, såsom förr, för henne dör, Ej till dess ära bryter lansar. Snart glada skaran når sitt mål, Det trefna hemmet der i lunden, Nu toiletten ansning tål, Men fort! — Det gick ju på sekunden! Er arm, till bordet jag er för, Hvad mat och dryck med tillbehör! Också en njutning, fast för stunden. För tro och vänskap månget glas Vid hjertligt glam vi gerna tömma Och sist ett tack för godt kalas Ej heller kunna vi förglömma, Den bästa ros i glädjens krans Är dock — ej sanni? — för ungdom: dans, Hvem valsar bäst? Sjelf får ni döma. Så dansas det, tills Luna glott I timtals på den glada skara, Ack, redan slut? Hvem hade trott Att det så sent rein kunde varal — Farväl, farväl! — Tack för en dag Af hjertligåglädje, sannt behag! — God natt! Förkyl er inte baral Här bar du taflan, den är sann. En trogen skizz, fast tecknad illa, Af huru verklig glädje kan Ge storhet äfven åt det lilla, Åt nordiskt hemlif, då det är Rent, anspräkslöst, men gladt, som der, Dit inga sorger sig förvilla. Är ni nöjd med den taflan, så tillåter ni oss kanske att tör er framställa en annan, mindre behaglig, det är sannt, men — lifvet är ju en kedja af idel motsatser och en smula prosa otvanpå poesien kan ju aldrig skada. Har ni någonsin vintertiden, med eller emot er vilja, ett, tu, tre kommit in på en bakgård, der osnyggheten i all sin glans, osedd at husvärdens och polisens ögon, fått florera? Har ni med vedervilja sett denna älskliga samling af gamla, hjullösa kärror, förlegade tomsat, öfver hvilka ödet skoningslöst brutit stafven, melankoliska, defekta och utschasade, ålderstigna sopqvastar samt dessa innehållsrika små högar, innehållande diverse fragmenter af omhöljena till läckerheter, hvilka under vinterns lopp fröjdat hyresgästers och husegares resp. gommar, såsom hummeroch ostronskal, för att icke tala om de mera blygsamma iäggskalen och ännu modestare åminnelserna af ungdomliga morötter, fryntliga persiljebundtar, allvarliga kälhufvuden och insama lökar? I ett hörn står ett gammalt, halft förmultnadt lider och i ett annat har en dito, af ett otacksamt samhälle förskjuten sprötkärra sträckt upp sina trötta ben emot väggen. Marken är betäckt med en smutsgul matta, en gång skuren ur vinterns snöhvita mantel, men nu skiftande i samma odeciderade kulör som Isabella Catholicas ryktbara, historiskt bekanta, men ändå onämnbara plagg. Ett motstycke till denna trefliga tafla har man i veckan kunnat beundra i den del af vår eljest så vackra, stora hamnkanal, som sträcker sig emellan Tyska bryggan och f. d. Kämpebryggan. Det är vil heller icke alldeles helt med snyggheten i kanalen på ömse sidor om denna bit, men just der har, vi tveka icke alt uttala det, den vedervärdigaste osnyggheten koncentrerat sig. Man betrakte endast de kors och tvärs placerade pråmarne, hvilka ruskiga att åse, ha en frappant likhet med kärrorna på den der bakgården, vidare de högar af smuts, gammalt vedaffall och dylikt som här och der resa sig, ja, till och med det gamla törfallna lidret saknas icke; der i hörnet framför Bonnierska bokhandeln, cer har ni det i all sin bedröfliga storhet och sannerligen det ger sin tvillingbroder på bakgården det bittersta efter i skröplighet och otreflighet, både yttre och inre. Nu frågar någon, huru skall sådant kunna förhindras, skola kanske kanalerna en viss tid på året alldeles tillslutas för trafiken? Nej, bevare oss, men förbjud endast absolut kanalernas begagnande till upplagsorter för dylika vanprydliga (men hin så billiga!) -impromptu-magasiner som ifrågavarande pråmar, plus den maskstungna miniatur-upplagan af salig gubben Noacks arks. Vi äro fullt och fast ölvertygade om att gällande förordningar verkligen förbjuda detta oskick och förundra oss endast högligen öfver att det under åratal opåtaldt fått passera. : Vi ha från en ärad insändare fått emottaga nedanstående öfverklagande at ett missförhållande vis-å-vis andra isförhällanden, klagomål, hvilka vi finna fullt berättigade, oaktadt vi, sorgligt att erkänna, betvifla att vederbörande, i detta, liksom i så mycket annat, skola, som man säger, höra på det örat. Uppsatsen lyder sålunda: bod Ordning!? Färjeinrättningen å Hisingen, på andra sidan