JUR ( V. PP: DOnnter. DV de. Att denna kammare skall med mogenhet i beslut och styrka i handling uppbära sin andel af statsmakten, derför äro en säker borgen den upplysta ersarenhet, de mångsidiga insigter. den lugna kraft, som utmärka dess ledamöter och som redan från det nya representationssättets början med förra riksdagen gjort sig gällande. Med denna öfvertygelse tillåten mig, mine herrar, att till eder frambära en vördnadsfull önskan om lycka och framgång vid edra nu förestående arbeten till ett älskadt fosterlands väl, till dess sanna ära och lycka. Gud bevare konung och sådernesland! Kammaren företog härefter val af sekreterare, hvartill riddarhussekreteraren O. Brakel utsågs med 80 röster; och beslöts att som i dag företaga val af fyra ledamöter för att gemensamt med talmannen och vice talmannen usse kammarens kansli. I andra kammaren öppnades sammanträdet al ålderspresidenten L. J. Hierta med följande tal: Mine herrar! Då ri i dag ånyo församlats påjdetta rum, för att i fosterlandets tjenst börja våra rådslag, kunna vi ömsesidigt räcka hvarandra handen med den hjertliga välkomsthelsning, som har sitt ursprung i personlig hogaktning, förvärfvad genom en under föregående gemensamt arbete redan pröfvad bekantskap. Vi våga hoppas, att denna känsla icke heller skall jäfvas af dem, som gifvit oss det ansvarsfulla uppdraget att föra folkets talan och vårda dess vigtigaste angelågenheter. Ty om den riksdag, som först sammanträdde och arbetade under väsendtligen nya former, icke kunde utmärka sin korta tillvaro genom några lysande frukter af sin verksamhet, torde också det allmänna tänkesättet icke gifvit folkets ombud skulden för, ett den närmast fornimbara verkan af denna riksdag blef en tillokning i den redan nog tunga skattebördan, utan insett, att denna beklagansvärda nödvändighet hade sin grund i en förfluten tids missförhållanden, hvarifrån folket icke kunde göras urarfva, och hvilkas ashjelpande var ett bland de förnärmsta syltemålen för nationalrepresentationens ombildning. Såsom ett lyckosamt förebud till det arbete, som nu förestår, kunna vi ock betrakta den omständigheten, att om under den tidigare delen af sistlorflutna riksdag den föreställningen gjorde sig gällande, att partier voro på väg att utbildas inom denna församling, hvilka kunde hota red en allvarsam söndring, så visade det sig redan innan slutet af vår sammanvaro, att denna soreställning egentligen var en irrbild, som måste försvinna i den mån en hvar blef förtrogen med de i sjelfva verket föga skiljaktiga uppfattningarna af vilkoren och sättet för vinnande af det mål, som alla eftersträlvade: fosterlandets välgång och utvecklingen af dess andliga krafter i alla riktningar till sann odling och frihet. Jag tror mig äfven kunna uttrycka den förhoppningen, att de rådplägningar och beslut, till hvilka vi nu samlats, skola under aktningen för olika meningar bidraga att stärka det inbördes förtroende, hvarmed vi återse hvarandra, samt att en frisinnad anda i lagstiftningen, en allmänt önskad sparsamhet med folkets medel genom försigtighet i beviljandet af allmänna utgifter, en allvarlig föresats att tilbakavisa enskilda intressens anspråk, under hvilken skepnad de än kunna framträda för att tillvinna sig fördelar på allas bekostnad, samt pligtkänslan att icke utan noggrann betänksamhet lägga bördor på det efterföljande slägtet, skola komma att utgöra ett gemensamtigrunddrag i allas bemödanden, och att 1868 års riksdag sålunaa skall söka att göra sig fortjont af denna önskan, som jag har äran att, enligt grundlagens föreskrift, öppna andra kammarens första sammanträde vid denna riksdag. Derefter utsågos till deputerade för att hos konungen begära talman och vice-talman: landshötd. von Troil, ordförande, biskop Sundberg, hrr Mannerskantz, Matts Persson, Wedberg, Lemchen, Grenander, Vougt, A. W. Nilsson, Hieggström, O. B. Öisson, Reutercrona och Bälter Sven Ersson. Vid äterkomsten från slottet tillkännagaf deputationens ordförande, att konungen till talman utnämt biskop Sundberg och till vice-talman kapten Mannerskantz. IIr Hierta öfverlemnade derefter med några korta ord klubban åt biskop Sundberg, som derpå till kammaren höll följande tal: Mino herrar! Då II. M:t konungen åter bebag t hedra mig med förtroendet att vara talman i riksdagens Andra kammare, har jag ansett mig äfven nu böra emottaga de:ta ansvarsfulla uppdrag. Af erfarenhet vet jag ganska väl, huru stora svårigheter, som åtfölja befattningen, och huru litet jag förmår att öfvervinna dem alla; men samma erfarenhet har också lärt mig, hvilken mild dom och hvilket trofast understöd en god vilja har att här påräkna. Ja, mina herrar, ingenting från det sista riksmötet minnes jag lifligare och hellre än all den väclighet, hvarmed jag då af eder omfattades. Fullt öfvertygad, att den skall fortfara, har jag tacksamt och beredvilligt åtlydt konungens kallelse Det år således icke på någon tillit till mig sjolf, utan till eder jag bygger hoppet om framgång i lösningen af min uppgift. IIVad beträffar edra pligter vid riksdagsärendenas behardling, så tillkommer det ej mig att derom påminna. Vårt folk ställer nog sjelf, såsom det ock synes, i närvarande tidpunkt synnerligen stora anspråk på si a ombud, icke derför, att samhällets kraf egentligen äro större än vanbgt, utan derför, att så många enskildas ställning är brydsammare. Ingen klarsynt Jagstiftare lär dock af tillfälliga förlägenbetor låta sitt omdöme fövvillas. Det är visserligen hans skyldighet att efter bästa förstånd söka afhjelpa äfven dem; men en ännu högre skyldighet är det . 1 44 Ö att 2 2—