Göteborgsposten – 17 januari 1868, sida 2

— Jag menar den här saken med George. Rådde du honom icke till att resa ned och tala med sin mor? — Jo, det gjorde jag. Jag sade honom att han skulle försöka att få penningarne af sin mor, — Det var ett fel, Harriet, ett stort fel! sade Routh häftigt. Att få penningarne är detsamma som att betala oss och att betala oss är liktydigt med att bryta med oss. — Bryta med oss? — Ja, just det. Hörde du honom icke, då han nyss fick det der anfallet af ånger? Och vet du icke att han i hvarje hänseende är ett riktigt barn och på ott högst beundransvärdt sätt bevarat blomman af sina känslor? Hörde du icke honom mumla något om Latt blifva fri? Jag tyckte icke om det der, Harry? — Jo, jag hörde honom yttra dessa ord, svarade Harriet. Och just derför gick jag bort till honom och talade till honom så, som jag gjorde. — Det var mycket rätt, och gjorde också sin verkan. Man kan ej veta hvad han kunde hafva tagit sig till, om han fått sina nyckfulla infall. och det är af vigt att det ej kommer till någon brytning oss emellan. Å — George Dallas skall icke drömma om att bryta med oss; åtminstone skall han icke sätta någon sådan tanka i verket, det skall jag draga försorg om, sade Harriet, ehuru jag tror du uppskattar för högt den nytta vi kunna hafva af honom. (Forts)