Göteborgsposten – 17 januari 1868, sida 2

Det är således förlåtet, vågar jag hoppas, fortfor han; det har iännu aldrig varit ett ondt ord emellan oss, och jag hoppas att vi icke nu skola börja på dermed. Penningarne skulle betalas, och hvad min mor än må hafva sett sig o nödsakad att göra, är det gjort och all klagan deröfver är derföre öfverslådig. Dessutom vet jag att ni behötver penningarne, Stewart. — Det vill med andra ord sSiga. att jag befinner mig i mitt normala tillstånd. Jag behöfver alltid pengar, min käre George. — Dessa skall ni få i hvilket fall som helst. Men nu måste jag gå, emedan jag har något att ombesörja för tidningen. Jag kommer snart igen. Adjö Stewart. HEdert moln af missnöje har väl försvunnit, Mrs Routh? — Ja visst, svarade hon i det hon räckte honom handen och deras ögon möttes. Det låg ett ifrigt forskande i hans blick, ett lugnt orubbligt allvar i hennes. Derpå tryckte han Rouths hand och gick. I samma ögonblick dörren tillslöts efter honom, försvann lcendet från Rouths ansigte och efterträddes af detta stränga uttryck, hans ansigte städse antog när han öfverlemnade sig åt sina tankar. Under några minuter var han fullkomligt tyst; derpå sade han med dämpad röst: — För första gången i ditt lif, Harriet, tror jag att du varit mycket nära att misslyckas i en affär, jag öfverlemnat åt dig. Hans hustru såg på honom med upplyftade ögonbryn. Jag, Stewart? Icke med vilja, hvilket jag ju ej behöfver säga dig. Men på hvad sätt?