Göteborgsposten – 17 januari 1868, sida 2

sista besök hos er mor och föreslog er att bedja henne om den penningesumma, som ni vid er ära var skyldig att betala och utan hvilken ni, som städse föreburit att ni var så kär för henne, skulle för alltid hafva varit komprometterad. Det smärtar mig att jag gjorde det — det tillstår jag uppriktigt — då jag nu ser att mina afsigter blifvit missförstådda. — Jag besvär er, Harr — Mrs Routh — jag hade ej den aflägsnaste tanka om att kasta minsta skugga på edra bevckelsegrunder; jag tänkte endast på — ni vet att jag lätt öfverilar mig, när man talar om min mor och det kanhända icke utan skal, ty hon är en verklig engel mot mig, och — man kan ej begära att andra skola sätta sig in i dylika saker, och det var naturligtvis mycket dumt af mig. Men ni måste glömma det, jag ber er derom, Mrs wouth och er också Stewart. Har jag illa valt mina ord så fäst er ej dervid, gamle kamrat! — Jag? sade Routh leende; nej det gör jag visst icke, och mitt tal var måhända också något retsamt; men jag har, ser ni, aldrig vetat hvad det vill säga att hafva en mor, och till min far står jag ej i någon stor skuld. Hvad penningarne angår, George, så äro tiderna ju svåra nog, men skall anskaffandet af dem bringa en aktningsvärd dame i förlägenhet celler stifta ocnighet mellan er och mig, så behåll dem i vår vänskaps namn, säger jag! — Ni är en heders karl, Stewart, sade Dallas, i det han räckte honom sin hand; men ni, Mrs Routh, har ni förlåtit mig? Ehuru hon endast gjorde en lätt böjning på hufvudet, gaf hon honom likväl en lång allvarlig blick.