Göteborgsposten – 17 januari 1868, sida 1

upptog underrättelsen med en nagot konstlad värma men Dallas var allt för mycket upptagen af sina egna känslor för att märka det intryck ,den verkligen gjorde på routh. — Är ert bref från den stormiiktige Carruthers sjelf? fragade Routh; från den provinsmagnat, som har iäran att vara er styffar, från er väldiga pascha af tre hästsvansar? — Ack, min Gud, nej, svarade Dallas tvärt, icke från honom. Brervet är från min mor. — Hvad har hon då att säga? frågade Harriet hastigt. — Hon siger mig, att hon mycket snart skall vara i stånd att låta mig få den summa jag hehöfver. — Åh, för tusan! sade Routh: N jag önskar er lycka till, min gosse! Ja, Jag kan ju för den sakens skull tillönska oss lycka allesammans; men du kommer något oväntadt, inte sant? Jag trodde att Mrs Carruthers, då ni för kort tid sedan talade med henne, hade sagt att hennes utigter att kunna åvägabringa en åderlåtning på den der älskliga varelsen, hennes äkta man, voro mycket aflägsna. — Så sade hon och hade ritt deri; det är heller icko af honom hon skall hafva penningarne, hvarför himlen vare lofvad. — Gerna för mig, efter ni önskar det, ehuru jag icke är så säker på om man bör vara alltför nogräknad med hvarifrån penningarne komma, när man behöfver dem. Men när hon icke får dem ifrån Mr Carruthers, hvarifrån får hon dem då? — Det — det vet jag icke men att hon icke får dem utan en eller annan förskräcklig sjelfuppoffring, derpå kan ni vara viss.