VV VE RAM HGOUOm uppmarksamt för att utforska till hvilken grad ban i sin öfverilning kunde ha förrådt sin hemlighet; lugnad af baronens förvirrade uppsyn utbrast han i ett feberaktigt gapskratt. — Se så, bäste furste, lugna er, yttrade Saint-Valiez; vi behöfva allt vårt lugn, all vår kallblodighet, både ni och jag, isynnerhot om vår fiende är densamma, och PGrizels ord ha kommit mig att tro det. — Det är sannt ... Låtom oss då återkomma till denna man, till era gissningar. Hvad ämnade ni begära då ni nyss infann er hos mig? — Jag ämnade bedja er hjelpa mig att ännu en gång utreda om denne person är den jag misstänker honom att vara. Ni ensam kan göra det. Denne mans hus är mig förbjudet; men för er är det lätt att nalkas honom, att tillochmed finna en förevänning för att komma in i hans hus ... Ah! en förträfflig ide! Hans promenad i dag med Charlotte? — Ja, svarade ryssen. Jag måste se honom på nära håll, ansigte mot ansigte, öga mot öga ... och om era gissningar äro riktiga ... är det jag ... jag som åtager mig att befria oss alla från honom. Sedan han med ett koncentreradt raseri uttalat dessa ord, tystnade han och fördjupade sig i tankar som hans vän aktade sig att störa. Då han derefter upplyftade hufvudet, visade hans ansigte detta sataniska uttryck, mot hvilket det hånfulla och skeptiska småleendet på SaintValiez läppar var som en engels leende. — Jag har funnit medlet, sade han. Mötet skall ega rum och ni skall bli nöjd. — Jag tager fasta på era ord. — Ja, det må ni göra, och jag lofvar er att om han är den ni tror honom vara, skall ni på samma gång bli vittne till antingen hans eller min undergång. — Det är väl taladt ... Nu igenkänner jag min oförsonlige ryss. — Men det är äfven en annan person som jag nödvändigt måste återfinna. Ni eller de personer som tjena er måste hjelpa mig häri. — Vi tillhöra er, både jag och mina medhjelpare. Hvem är det vi skola söka reda på och föra till er? — Dender konstmakaren ... den fördömda Asperginos. — Asperginos? ... har ni med honom att göra? — Ja; jag har en räkning att uppgöra med honom. — Ingenting är lättare! ... Hvilken dag eler timma ni bestämmer skall jag låta honom komma till or — Åh! det är ej så lätt som ni föreställer er! Det finnes vissa hemligheter mellan honom och mig ... Nej, det är ej nödvändigt att han vet att det är till mig han skall komma; måhända skulle han då ej komma. Jag har ett bättre förslag. Hvar befinner han sig för närvarande? — Någonstädes i trakten af Paris, mot Saint-Germain eller Versailles. — Har ni något inflytande öfver honom? — Sanningen att säga är det blott penningen som talar för denne man. Men hvarje gång då jag haft sådana och behöft hans tjenster, har han aldrig svikit mig. — Sålunda bör han komma till ett möte som ni bestämmer? — Utan tvifvel. — Det behöfs ej mer. Låt nu min plan mogna; om lyckan denna gång är emot oss, måste våra ovänner ha afgrunden på sin sida. — Behöfs det lång tid? — Jag begär två dagar. Men redan i dag skall ni låta någon söka upp konstmakaren. — Ja, redan denna timme. Jag har för detta ändamål en mycket lämplig person, Saint-Valiez talade med Vincent Marjoux som en timme senare afreste för att uppsöka Asperginos och hans trupp. XXII. Mamsoell Lolotto. Mazikoff, som hade okända ressurser och som isynnerhet egde en utomordentlig talang att anskaffa penningar, depenserade oerhörda summor. Det finnes en massa sådana främlingar i Paris. De förblända staden, låta sina hästar piaffera tills de en vacker dag försvinna utan att göra upp sina räkningar. Det är blott rättvisa, ty samma personer som kunna lemna en betydande kredit åt industririddare skulle lagsöka en stackars redlig, men trög betalare, som läte dem vänta på en liten summa af tio francs. Att döma af de förtviflade utvägar, till hvilka bojaren flera gånger tog sin tillflykt för att få penningar ända tilldess han slöt sig till trion Portin, Saint-Valiez och Cambrai, delade han fullkomligt den då rådande smaken som bestod i att man delade sin tid mellan sina qvinnor och sina hästar. i Mamsell Lolotte hade ej allenast en vacker våning i staden, hon egde äfven i parken vid Neuilly en af dessa förtjusande villor som tyckas ha blifvit byggda af personer, hvilka varit fullkomligt förtrogna med sådana nyckfulla och slösande skönheters smak. Hon flyttade dit vid vårtiden; det var der Faustina och Aga-Nazir uppsökt henne för att föra henne till Satory, då de på Chamys-Elyses mötte hennes beskyddares vagn. Vi ha berättat att persern gifvit Faustina tillåtelse att i hotellet taga emot besök af dem bland hennes väninnor som hon ville se hos sig, tagande för gifvet att Charlotte och Axzclia skulle vara bland deras antal, och vi veta att hon ej ansett det lämpligt att genast begagna sig Af 2 HIISHIHLA