all ITAIHSCGTtA HUBTLA 1145912 4 AsDAUL Cuhm ulskilliga rum, alla öfvergifna, fuktiga, omöblerade, och anlände till stora trappan. Har grep tag i ledstången, liksom en man som har behof af stöd, och i det han tog ett par trappsteg i sender ropade han flämtande och utom sig: — Aunctte! ... Annette! ... Saint-Valiez följde honom, utan att veta hvarken hvad han skulle tro eller tänka. Om hans följeslagare ej var vansinnig, som han envisades att tro, hvilken hemlighet doldes väl då under allt detta? De hunno upp till trappafsättningen till första våningen. En gammal bänk befann sig der; Mazikoff nedsjönk på denna och ropade ånyo: — Annette! Men det var blott ekot i denna toma byggnad som gaf återsvar. Han reste sig upp med en ansträngning, steg med feberaktig ifver uppför trappan till andra våningen och förnyade sitt rop— Annette! ... Annette! ... — Ni inser väl att ingen finnes här, sade SaintValiez saktmodigt. — Ingen! upprepade han. Oh! hon måste vara här... Jag förstår huru det förhåller sig: någon illasinnad har trängt sig in ... hon har blifvit rådd och gömt sig ... — Men om nvem talar ni? utropade baronen hvars tålamod började tryta. I stället för att svara honom drog Mazikoff honom med sig genom hotellets talrika och toma rum. De voro utan möbler och förfallna genom den långa tid under hvilken de stått obegagnade; på åtskilliga ställen hade tapeterna blifvit förstörda af fukt och hängde ned i trasor. Man kände öfverallt denna lukt som är egendomlig för hus som varit tillslutna och obebodda under en lång tid. Fönsterluckorna voro aldrig öppnade. Emellertid kände Mazikoff vägen, öppnade med lätthet dörrarne och letade sig fram genom denna labyrint af rum med en säkerhet som bevisade en stor öfning. Han gick före sin följeslagare och vid några försök som denne gjorde att förnya sina frågor, svarade han blott: — Kom! kom! Men han tycktes ej våga upprepa sitt rop och uttalade intet namn. Ä De uppnådde på detta sätt en salong af medelmåttig storlek, liksom de öfriga rummen endast till hälften upplyst, alldenstund persiennerna voro tillslutna, men möblerad med en viss omsorg. Åtskilliga fruntimmerspersedlar lågo här och der, omsorgsfullt ordnade; men under det baronen anmärkte denna omständighet, stannade bojaren, stum af förvåning och förskräckelse, framför en tung möbel, ett stort skulpteradt skåp som stod mot väggen längst fram i detta rum. — Hvad är det åt er? frågade Saint-Valiez. — Dörren! . .. mumlade ryssen, man har barrikaderat dörren! Saint-Valiez insåg nu sammanhanget! Det var denna möbel som tillstängt passagen under natten då han befann sig i rummet vid ändan af hotellet. — Hjelp mig, sade han; låtom oss göra en ansträngning; detta hinder måste undanrödjas. — Ah! stammade Mazikoff, hvars obestämda blick tycktes vilja genomtränga detta skåp; jag är rädd! ... Han gjorde likväl hvad baronen begärde. Skåpet sköts åt sidan genom deras gemensamma ansträngningar och visade den dörr som banditerna öppnat utan att kunna passera igenom. — Det är just densamma, sade Saint-Valiez afsides, i det han tänkte på huru besynnerligt detta äfventyr var som återförde honom till samma ställe, dit han blott för ett par timmar sedan med så stor försigtighet inträngt. Mazikoff lyftade med sin darrande hand upp dörrförhänget och i det han tilltalade en person som han ej varseblef yttrade han med en sinnesrörelse gränsande till förtviflan: — Det är jag, din vän ... kom ... kom! ... Men rummet var tyst och tomt. Saint-Valiez stod vid ingången, lyssnande och väntande. Bojarens irrande blick trängde till alla hörn af rummet. I alkoven stod en säng som ej blifvit rörd. Han nedföll förtviflad på en stol. — Ingen! ... sade han, det finnes ingen! ... Intet spår ... intet! ... — Ingenting annat än detta blod, sade Saint-Valiez i det han visade på en stor brun fläck som ännu var fuktig, nära det ställe der Perizel utandats sin sista suck. — Detta blod? ... frågade Mazikoff med afsky. — Som jag sagt har det flutit från den olycklige som mitt folk och jag träffade på detta ställe dödligt sårad. Ja, Pårizel, var det ej så? ... Men hon ...hon som var här ... hvad har blifvit af henne? ... Hvad har man gjort med henne? ... Baronen, som fruktade att få se honom åter få ett anfall af hvad han trodde vara vansinne, yttrade mycket mildt till honom: — Det var en qvinna som ni lät bo här? — Ja ... hon ... för hvilken jag funnit denna fristad, för hvilken jag hyrt detta öfvergifua hotell ... — Stället var väl valdt och bevisar huru mycket det låg er om hjertat att denna person skulle vara afskild från den öfriga verlden. Jag känner igen er försigtighet då det är fråga om qvinnor och erinrar mig att ni fordom iakttog samma försigtighet för att dölja Faustina. — Tig! ... Jemför aldrig, aldrig den som fanns här med den kokett ni nämnde, och ej heller med någon annan! — Må vara! sade baronen, sänkande tonen i samma mån som han tyckte att hans väns galenskap tiiltog. — Sök ej att begripa dessa saker; jag är ej säker på att förstå dem sjelf. Den som var här eger en talisman ... ett tecken som fäster mig vid henne ... och som ovör henne helis för mig Yalre2 Öåkan jag Starfinna