Hemligheten i det tomma husot. Det blef Saint-Valier tur att fråga sig sjelf om hans kamrat ej fått ett anfall af vansinne. Han framställde den mest egendomliga pantomim, lät höra en mängd utrop på sitt modersmål, tystnade helt plötsligt, fästade en brinnande blick på sammetsfodralet och det lilla korset, derefter kramade han det mellan fingrarna och höjde handen mot himlen. Till och med hans ansträngningar för att beherrska sig gjorde utbrotten af hans raseri och förtviflan ännu mera vilda. Vi veta hvilken fruktansvärd man han var under sina utbrott af passion. Han liknade i sådana ögonblick de vilda djuren på hans stepper; samma grymma glans låg i hans ögon som i vilddjurens. Förvirrad af ett utbrott, sådant han aldrig sett förr, väntade Saint-Valiez att den första häftigheten skulle lägga sig, under det han förlorade sig i gissningar för att utfinna betydelsen af detta utrop: Annettes kors! . Krisen blef nu som alltid ju kortare desto våldsammare den varit. Mazikoff lugnade sig så småningom, ej fullkomligt, men så mycket som fordrades för att tala förnuft och märka baronens öfverraskning. — Ni tror mig vara vansinnig? sade han i det han närmade sig. — Jag bekänner det ... detta enkla föremål förorsakar er en sinnesrörelse ... — Som ni ej fattar ... som ni ej kan fatta. — Ni har uttalat ett namn? .. Bojaren fästade på honom sin grymma blick och svarade med detta kalla smålcende som vi haft tillfälle att beskrifva : — Ja, var det ej så den der flickan hette ... — Som ni för två år sedan ryckte ifrån mig. Men ni vet att jag ej haft agg till er för det, oaktadt det oförskämda i ett sådant handlingssätt. Det är förbi nu ... Ni älskar då ännu denna unga flicka? — Tyst! ... yttrade Mazikoff nära att återfalla i sitt raseri. Tyst, baron! ej ett ord vidare! — Morbleu! förklara er. Hvad har jag sagt som är så förskräckligt? — Ni har sagt att jag älskade Annette Aubry! — Nåväl? — Det är falskt! ... det är ett förtal mot henne och mot mig! ... Aldrig, aldrig, hör ni, har det varit någon dylik känsla oss emellan! ... . — Nå, godt. Men hvad röra mig era förbindelser med den der lilla skönheten? — Vill ni tiga? röt Mazikoff. Jag vill ej att man förolämpar henne, jag vill ej att man misstänker henne! ... Stackars rena, heliga barn! återtog han med en egendomlig ifver i det han förde korset till sina läppar, man skall respektera ditt namn, jag har svurit det! ... — Må vara; men Annette Aubry är död för längesedan, och jag har kommit hit för att tala med er om verkliga och vigtiga saker som ej stå i något sammanhang ... Fursten hejdade honom, betraktade honom på ett ännu besynnerligare sätt än förut och yttrade till honom med en viss högtidlighet: — Hvad ämnade ni göra och hvad sökte ni i det hus der ni fann det här? — Har jag ej redan sagt er det? — Nej, icke nog tydligt; jag skall hjelpa er. Detta hus är ett af de sista mot Champs-Elysåes. Det är öde, dystert och liknar ett sorgligt monument vid sidan af de ståtliga och glädtiga byggnader som gränsa intill det. — Det är sannt, sade baronen, förvånad af denna beskrifning; hvaraf kan ni veta det? ... — Vänta! afbröt Mazikoff. På andra sidan vettar det åt en trädgård, som varit öfvergifven sedan åratal: — Det är sannt. — Rummet hvari ni fann det här ligger i första våningen åt trädgården till, men i andra åt den sidan som vetter åt promenadplatsen. — Fullkomligt sannt. — Och nu, sade bojaren som fick ett nytt anfall af raseri och häftigt grep baronen i armen, skall jag säga er hvad ni ämnade göra i detta hus. — Jag trotsar er att kunna göra det! — Ni ämnade, fortfor Mazikoff i hatande ton, förfölja den som jag en gång räddat från era afskyvirda planer! ... den som ni svurit att bringa på fall och mot hvars dygd ni stämplat i förening med denne nedrige konstmakarens son, sedan han vanhedrat sitt rätta namn, låter kalla sig markis Asperginos! ... Det är hvad ni hade att göra i detta hus! ... För andra gången betraktade Saint-Valiez honom med förvåning och frågade sig på allvar om bojaren vore riktigt klok. — Vill ni ej svara? skrek denne. Baronen tänkte att man aldrig bör förifra sig då man har med dårar att göra och svarade med ett lugn, som borde göra intryck på den ursinnige moskoviten: — Min bästa furste, alldenstund denna unga flicka är död för snart två år sedan ... Ryssen betraktade honom forskande och sökte i hans ansigte utleta hans innersta tankar. Saint-Valiez uthärdade lugnt denna granskning och hans ansigte visade fortfarande en sådan oro öfver bojarens själstillstånd, att denne släppte hans arm och utbrast i ett spasmodiskt gapskratt. — Ha, ha, ha! ... det är sannt! Annette Aubry är död och begrafven ... Hon har en grafvård på Montmartre! ... Ha, ha, ha! ... vi äro bestämdt galna båda två! ... Plötsligt slog han sig för pannan liksom en man som återkommer till sig sjelf och får en ryslig ingifvelse. — Nej, sade han i hemsk ton, vi äro ej vansinniga, hvarken ni eller jag! ... Jag glömde en sak ... och ni, ni vet icke! ... Låt höra, låt höra, upprepa hvad ni sagt mig. Jag måste veta de minsta omständigheter som röra denna sak. Ah! den är allvarsammare än ni föro