m .... —u—— FC77-giftermål, hvilket man kunde vänta sig att Faustina skulle motarbeta med förtviflade ansträngningar. Till följe af dessa öfvertygande skäl hade Thåeobald börjat fälttåget. Midtunder dessa planer, af hvilka vi tro oss ha gjort ett tillräckligt sammandrag, försummade baronen ej den vigtiga underjordiska affär som blef på ett så egendomligt sätt blifvit afbruten genom det mörka dramat i huset vid Champs-Elysces. Det var nödvändigt för honom att söka få ljus spridt öfver denna tilldragelse, som tycktes så full af faror och hotelser, att döma af de sista ord som Touravois-Perizel uttalat. Sedan han sjelf biträdt vid begrafningen af denna eländiga kropp i trädgårdens mest aflägsna del, hvilken härtör syntes mest gynnsam, sökte baronen reda sina tankar som voro fulla af misstankar och tvifvelsmål. Denna belägenhet, till en del lika den, hvari han och hans medbrottsliga förr en gång befunnit sig, ingaf honom tanken att ännu en gång begifva sig till Mazikoff. Utan att vänta tills tiden blefve mera passande för ett morgonbesök, ringde han på hos bojaren och begärde bli insläppt i så bevekande ordalag att man väckte Mazikoff, som utan tvekan gaf befallning om att han skulle insläppas. Mellan personer som äro förbundna genom sådana handlingar, läter man hvarandra aldrig vänta, ty man har alltid något att frukta. Emellertid dolde ej bojaren sitt dåliga lynne. — För tusan, min vän, sade han, hvad är det för vigtiga saker ni har att förkunna, eftersom ni klockan åtta på morgonen tvingar en person att stiga upp, som lagt sig klockan fem efter en mycket ansträngande natt på klubben? — Tro mig, min käre Demetrius, det är verkligen något mycket vigtigt; i annat fall skulle jag ej ha stört er vid denna tid. Äfven jag har tillbragt en stormig natt . men det har varit stormar af annat slag, mera fruktansvärda och hotande än dem vid roulettebordet! — Hvad är det då fråga om? sade ryssen i det han lifligt reste sig upp i sängen. Säg fort. — Om det oerhörda, osannolika faktum, att döden ej vill ha de byten vi kastat till densamma, och att, i stället för lik, grafven slungar emot oss lefvande och oförgängliga fiender! Mazikoff bleknade och förblef ett ögonblick stum, ty han kände, äfven han, en af dessa grafvens hemligheter och han frågade sig sjelf om det ej var just om den som Saint-Valiez ville samtala med honom. Han öfvervann ickedestomindre denna oro och åstundan att få veta baronens hemlighet utan att yppa sin egen. — Hvad talar ni om, frågade han, och hvilken fiende kan ännu hota er, sedan ni sjelf lät bringa om lifvet den ende som ni hade att frukta? — Ja, tyckes det ej, yttrade Saint-Valiez som blef allt ifrigare ju mer han talade, som om det borde vara slut med denne man? — Huru! kommer ni ännu en gång för att tala med mig om honom? — Ja, om honom, alltid om honom! — Baron, har ni väl ert förnuft i behåll? — Jag vet det knappt sjelf! Hade ni det, Mazikoff, när ni gaf oss bevis på att denne demon, denne Raymond de Savarly hade omkommit i era stepper, bland era drifvor, uppslukad af era vargar? ... Kom ihåg den dag då ni, vid åsynen af LGonard Dorbans, juvelarbetaren, utropade, gripen af bestörtning men äfven slagen af verkligheten : I — Ja, det är han. Denne man heter icke Lonard, hans namn är Savarly! Ä — bet var sonnt. Huru detta under skett det är mig obekant, men det hade verkligen skett; Leonard var Raymond de Savarly, som jag trodde vara omkommen och som undsluppit mig. — Nåväl! i dag, liksom den dagen, kommer jag till er med sinnet fullt af undran och fruktan, men äfven fullt af raseri, och jag säger till er: den man som egnat sitt lif åt hämnden, som vill tillintetgöra oss, Raymond de Savarly, juvelarbetaren, Ååonard de Dorbans, den demon som döljer -sig under alla dessa namn, han är ej död och han skall förfölja oss och de våra ända tills han fullbordat det värf hans fader lemnade honom i arf. Mazikoff hade vid dessa ord hoppat ur sin säng i en sinnesrörelse, lika stark som baronens. — Lefvande! upprepade han, lefvande, denne Raymond! ... Ah! gif mig nu i er ordning bevis derpå; I ty om han räddat sig ur den afgrund dit ni störtade honom, är han mer än en menniska. Hvar är han? hvar döljer han sig? hvar skall man finna honom? ... Har ni sett honom? — Nej, icke jag, men två af mina pålitligaste agent I ter. Båda två ha legat döende framför mina fötter i dede uttalat hans namn, besvurit mig att vara på min vakt emot honom och slutligen anklagat honom för sin död. — Är det alltsammans? ... finnas inga andra, materiella, påtagliga bevis? — Kanhända ett enda; ni skall sjelf få döma om hvad det gäller. Det var, som jag redan sagt er, just i natt som detta andra mord egde rum. Den som mördats var en energisk, oförtruten och pålitlig karl. Emellertid var han försvunnen sedan någon tid tillbaka; han försvann under utförandet af en plan som jag med yttersta noggrannhet uttänkt. Nåväl! i natt finner jag i ett hus, dit slumpen fört mig, denne man, hvars spår vi förlorat, dödligt sårad af en osynlig hand, och sedan jag återväckt honom till sans, fann han blott styrka att uttala ett enda ord, namnet på denne Låonard, detta förbannade namn! Alla mina efterforskningar, alla de mått och steg jag vidtagit ha hittills blott medfört en upptäckt, som ni skall få se här: i det öfvergifna rum der detta lik låg fann en af de karlar som åtföljde mig ett qvinnosmycke. SS MP häl Be hit! sada hasaran ; dat han 1a