XX. Annette Aubreys kors. Det bolag som vi en gång sett så fast förenadt, Portin, Cambrai, Saint-Valiez och Mazikoff egde vid den tidpunkt dit vi nu hunnit ingenting annat gemensamt än hatet mot en oåtkomlig fiende, hvars spår dock återfanns vid alla vigtigare tillfällen, samt det hemliga förstånd som egde rum mellan procentaren vid des Halles och baronen. Juvelhandlaren vid rue de la Paix fullföljde tåligt sina kloka åtgärder för att innästla sig i den persons gunst, hvilken han drömt sig till måg, och den koketta Christine, intagen — må vi säga det till hennes beröm — vida mer af Aga-Nazirs personlighet och angenäma sätt än af hans rikedomar, lät instinktlikt låna sig åt de faderliga planerna. Det skulle vara orättvist att påbörda henne fel som ej lågo i hennes natur. Hon var nyckfull, sjelfrådig och ostadig, men hvad som låg henne mindre om hjertat var en blifvande mans förmögenhet. Hon ville framförallt, att han skulle behaga henne. Det var ju ej längesedan hon så uppriktigt som nennes natur var i stånd till älskade Leonard, den konstnär som användes af hennes far. Som hon var öppen, liflig och otålig hade hon ej så väl kunnat dölja sina känslor för denne unge man, som var så förbehållsam, så tillbakadragen och hvars hela personlighet för öfrigt så fullkomligt rättfärdigade dessa känslor, att icke Portin, som hade en skarp blick, märkte dem. Det är sannt att hans klarsynthet, som väckts till lif af Christines obetänksamhet, varit otillräcklig gent emot den försigtiga och förbehållsamma Amelie, och att under det han bemödade sig att förjaga denna fantasi ur sin yngsta dotters hufvud, märkte han ej den äldstas djupa intresse för samme Leonard. Men vi måste också erinra oss att om Portin begick detta fel, så var det så mycket mer ursäktligt som äfven Leonard Dorbans, hvilken mycket väl märkte mademoiselle Christines lifliga sympati för honom, sväfvade i samma okunnighet med hänseende till Amclies känslor, som dock voro mera djupa och allvarliga. Såsom en ung man af heder höll sig Leonard gentemot den yngsta af de båda systrarne strängt inom artighetens gränser, i det han ej låtsade förstå att det blott fordrats ett ord af honom för att få denna lilla kärlekslåga att uppflamma. Beträffande Amclie så dolde hon, genom sitt nästan sorgbundna allvar och den blyghet hon bibehöll i sitt umgänge med den unge artisten, fullkomligt det intresse som denne ingaf henne. Detta intresse var dock mycket stort, och det var han som sedan flera år tillbaka, alltsedan hon blef så gammal att hon kunde bilda sig ett eget omdöme, utöfvade ett så mäktigt inflytande på hennes karakter, som af naturen var lika munter och liflig som hennes systers, fastän mindre lättsinnig. En slump, ett upptåg af den unga flickan, som ville göra sin far en öfverraskning eller ett skälmstycke, hade föranledt henne att gömma sig på ett ställe der hon fick höra hvad som sades i kabinettet der de fyra sammansvurna höllo sina öfverläggningar för familjen Savarlys utrotande. Hon hade hört Demetrius Mazikoff berätta, såsom en storbragd, den rysliga hämd han utöfvat mot den fånge som blifvit tagen på hans domäner och som haft djerfheten att låta sig älskas af en af hans vasaller. Portin och hans kompanjoner, som på en gång tjenade hans hämd och hans girighet, hade dyrt betalt honom detta brott. Sedan hon en gång fått ledtråden till det företag som fullföljdes af dessa nedriga bundsförvandter, af hvilka hon hade olyckan att med blodets band vara förenad med den ene (så hade hon åtminstone alltid trott), hade hon genomträngt den hemlighet som förenade dessa män. Hon hade haft skickligheten att bemäktiga sig ett af de bref, i hvilka den gamle grefve de Savarly åt sin landsflyktige son testamenterade sin hämd och sina hemligheter. Hon hade slutligen upptäckt att grefven dött på ett hemlighetsfullt sätt, som ej kunde vara annat än resultatet af ett brott, isynnerhet som de mot honom sammansvurna ej ansett det oförsigtigt att upprepa det under sina sammankomster, samt att ursprunget till hennes fars förmögenhet och rörelse var en stöld af diamanter från deras offer. I Det var frukten af denna stöld som Saint-Valicz kallade den gemensamma fonden och det var på denna fond som han oupphörligt begärde lån af Portin, ehuru denne påstod att baronen för längesedan erhållit mer än sin andel. I Hemligheter af den unga flickans sorgbundenhet bestod helt och hållet i denna rysliga upptäckt. Hon darrade vid tanken på att vara dotter till en mördare och en tjuf! Hon hade uppoffrat sitt lif för att utplåna detta brott och denna skam, och då hon ej kunde på annat sätt disponera deröfver, hade hon egnat sig åt barmhertighetsverk och velat sluta sina dagar under den svarta slöjan i ett kloster. Vid hennes ålder och med en så varm och ädel natur som hennes undertrycker man ej så lätt hjertats känslor. Den unge juvelarbetaren hade ingifvit henne en känsla, långt allvarligare än den beundran han uppväckt i hennes syster Christines flyktiga sinne. Denna känsla hade snart tilltagit i styrka, och sedan hon af en händelse kommit de fyra sammansvurnas brottslighet på spåren samt af de ord de låtit henne uppsnappa kunnat sluta till beskaffenheten af den omsorg hennes far hyste för denne unge FR SS TS