S-k. LU6Us r 499 —11 Öi) UMAR sådan som han, gåfvo sig luft i ymniga tårar. Derefter gjorde han sig underrättad om sin hustru, sina barn, hvilka utgjort föremålet för hans tankar under den långa pröfvotid han genomgått. Lugnad i afseende på deras öde, höjde han sin blick mot himlen med ett uttryck af lycka och tacksamhet. Men till doktorns stora öfverraskning uttryckte han ej mer något begär att få återse dem. I — Noj, svarade han saktmodigt på den fråga som gjordes honom rörande hans afsigter i detta afseende; jag föredrager att man ej oroar dem. Om någon bör bli prötI vad ända till slutet, är det bäst att det blir jag som är van dervid. Ser ni, bäste doktor, det gifves blott två sätt genom hvilka jag kan komma ur min belägenhet: antingen skall den tvinsjuka som förtär mig fullborda sitt verk, och dessa stackars kära varelser skulle komma för alt finna mig döende eller död, hvilket skulle vara en grym sorg för dem, då sorgen deremot blir mindre häftig ifoll de af ett bref eller genom en tredje person erfara min död; eller ock slipper jag undan med lifvet och då de goda nyheter som ni bringar rörande mitt rättfärdigande vunnit bekräftelse, är det jag som går att uppsöka dem och dela deras lycka. Säg är ej detta klokare? Doktorn var nödsakad medgifva detta, i det han beundrade denna ocgennytta som aldrig förnekat sig. — Nu, tillade Simon, återstår mig att göra en bekännelse för er; en bekännelse om något som förorsakat mig qval och samvetsförebråelser under en del af mitt lif. Jag innehade en sak som man anförtrott i min vård mot mitt högtidliga löfte ... Doktorn föll honom hastigt i talet. — Må ert samvete vara lugnt, yttrade han rörd. Ert uppförande har varit rättskaffens och storsint. Jag vet allt. — Ni känner historien om den dyrbara bok som grefve de Savarly anförtrodde mig? ... — Tack vare er har den nu kommit i den rätte och laglige innehafvarens händer. — Verkligen? ... ack! ni vet ej allt det goda ni gör mig genom denna underrättelse och huru ni lättar mitt samvete! — Ert samvete, Simon, bör vara lugnt efter den redlighet ni lagt i dagen under hela er lefnad. Ja, denna bok, af ett högt värde för den gamle grefvens, er vilgörares orfvinge, har kommit i sonens händer; ni hade härför valt bästa medlet, och det är å Raymond de Savarlys vägnar som jag är här hos er. — Ah! nu kan jag dö lugn! utbrast han med ett obeskrifligt uttryck; nu kan jag dö i frid, ty mina önskningar äro uppfylida. j — Rof, ni skall oj dö, min vän; vi skola rädda cr, vi skola återställd er helsa; ni skall njuta frukten af er redlighet och era uppoffringar. Han betraktade doktorn med ett melankoliskt småleende, så melankoliskt, att det gick denne till hjertat. — Ni är alltid densamme, svarade han, vilvillig och tröstande som på den tid då ni egnade mig era oegennyttiga omsorger tillsammans med den förtjusande Aunette — ett stackars barn som ödet ej längre kunde skydda — och denna beundransvärda qvinna, så Bod, så skön — madame de Saint-Valiez! — Låtom oss ej återkalla dessa minnen ... sade den unge doktorn, nästan lika rörd som den sjuke. — Som ni behagar; men jag erfar en tillfredsställelse som för hvarje dag blir större då jag crinrar mig dem som varit goda mot mig. Jag ville blott säga er att det verkligen finnes varelser som förut äro bestämda för olyckan och som meddela sitt olyckliga öde åt dem med hvilka de komma i beröring. Så har det händt Denise och mina små barn ... Nej, ni må skaka på hufvudet huru myeket ni vill, så skall ni ej kunna öfvertyga mig om att min olyckliga stjerna ej förföljt dem. Det är derföre, ser ni, som jag utan saknad kan skiljas ifrån dem, då jag hyser den öfvertygelsen att jag skall föra med mig detta onda inflytande. Säg, är jag väl den förste som hyser denna öfvertygelse och tycker ni att den är så oförnuftig? ... — Jag tror, min kära Simon, att det fysiska lidandet och de oförtjenta olyckorna inverka på er, och jag skulle förvånas om det vore annorlunda. Men då ni får den upprättelse man ir skyldig er, då ni blir tillförsäkrad om en hederlig existens, skola era mörka griller försvinna. Simon suckade och uttryckte med en åtbörd att hans I öfvertygelse var orubblig. Det långa samtalet hade ansträngt honom mycket, doktorn varseblef att han hade lindrig feber och lät honom gå till sängs. Följande morgon fann han honom sittande i sitt rum med ett temligen friskt utscende. Doktorn sjelf kom med skyndsamheten hos en man som medför en glad nyhet. Det var verkligen en sådan, och budbäraren som smickrade sig med att den skulle ha ett godt inflytande på honom lät honom icke vänta. — Jag har fått ett bref från Paris yttrade han. — Hvad innehåller det? frågade Simon. I — Om allt hvad som intresserar er och i det mest lofvande språk. — Tack för att ni kom så snart ... tack käre doktor. Således är min hustru och mina barn ...? — Man har talat om er och de sända er sina hjertligaste helsningar. — Ah! hvad det gör mig godt! ... Deniso sjelf? — Denise, m:me Tournaire tviflar ej på er oskuld. Hon ångrar sig djupt att blott en enda dag ha gjort det. Det är hennes egna ord, min vän. — Ja, ja! yttrade han med ett slags hänförelse, det är en god nyhet, detta. — Som ej är ensam, min vän. Jag har i uppdrag att säga or, och cr familj vet det redan, att embetsmännen; som ega bevis på er oskuld, förbereda sig för att offenttiven tillkännagifva den nå samma gång som de skola