men som af vissa skäl, med hvilkas uppräknande jag nu ej vill trötta er uppmärksamhet, hade ett omätligt värde för de rika och mäktiga missdådare mot hvilka det kunde tjena som bevisning. Ni kan ej föreställa er de frestelser för hvilka han I var utsatt, de lysande anbud man gjorde honom, de hotelser och löften genom hvilka man sökte öfvertala honom. Han motstod allt och med risk af sitt lif bevarade han sitt ord och det föremål man anförtrott i hans vård. Han var likväl, som jag redan sagt er, en ringa man med en försagd karakter, men han beherrskades af sin hederskänsla och sin tacksamhet. Det återstod hans förföljare ett medel: det var att störta den olycklige i förderfvet och draga nytta häraf för att af hans hustru, hvilken ej hade samma förbindelser och samvetsgrannhet, erhålla föremålet för sin lystnad. Att störta en person med sådan karakter och som befinner sig i omständigheter gränsande till armod är ej något särdeles svårt värf. Man anklagade honom för bedrägerier som han ej begått; de eländige skrefvo falska namn, hvilka man sedermera beskyllde honom för att ha tecknat; han blef insnärjd i ett så djefvulskt knutet nät, man förstod så skickligt att narra honom till handlingar, hvilkas dubbla betydelse han ej förstod, att man slutligen bragte honom på galererna, hvarest jag såg honom. — Det är en mycket allvarsem affär detta; har ni tillräckligt öfvervägt den? — Jag hade redan i början äran att säga ers excellens detta, och det är derföre jag begär om en fullständig upprättelse; ty jag begär icke blott offrets frigifvande och erkännandet af hans oskuld, utan äfven de brottsliges bestraffning. — Ri känner dem då? — Se här hvad som äfven skall lära er att känna dem. Hans interlokutör tog den bundt af handlingar, i hvilken Nazir gjort anteckningar, hvilka förklarade hvad som var dunkelt och visade sakernas sammanhang. Embetsmannen fördjupade sig i läsningen af papperen, i hvilka hans stora erfarenhet inom kort fann bevis på hvad han hört. Han fann dock en lucka — det beräknade utelemnandet af den andel som Saint-Valicz, dold under namnet af Joseph Pommier, bade i brottet. — Rättvisa skall skipas, yttrade han högtidligt till den besökande, ni har derpå mitt löfte; men på det att denna rättvisa må bli fullständig, är det nödvändigt, att ej gå förhastigt till väga, för att öfverbevisa icke blott den förnämste bland de skyldige utan äfven hans medbrottslingar. Emellertid uafsänder jag redan i dag befallning om att taga Simon Tournaire ur det fängelse, hvarest han nu befinner sig. Man skall omsorgsfullt vårda honom och man skall äfven förbereda den upprättelse, som man är honom skyldig. — Jag är redan nog lycklig öfver att ha erhållit något för hans räkning. På min förbön har direktören för bagnon varit god och gifvit honom arbete på sina byråer och tillåtit honom att begagna sig af min hjelp. Men ers excellens torde vara af den godheten och skynda, ty den stackars mannen är redan i ett så förfärligt tillstånd, att de ögonblick som förloras månända icke skulle kunna återvinnas. . — Jag skall icke förlora en timma. En depesch skall genast afsändas. — Den bästa rättvisa är den snabbaste, ers excellens. Jag tackar er ur djupet af mitt hjerta, ty det anförtrodda gods, för hvilket Simon Tournoire uppoffrats, skulle öfverlgmnats åt mig, och himlen är mitt vittne, att om jag icke förr än nu haft dessa bevis, så är det ej emedan jag underiåtit att söka dem. Embetsmannens befallning afgick verkligen genast. Följande svar ingick på densamma: I öfverensstämmelse med ers excellences befallning har Simon Tournaire, inskrifvon under n:o ... blifvit uttagen ur fängelset och förd till stadskorpitiet, hvarest man gifvit honom en mycket lätt tjenst att sköta. Han är föremål för omsorger, för hvilka han visar sig mycket känslig. Hans helsotillstånd erbjuder intet oroande. Han lider dock af en stilla melankoli, som af intet kan besegras. Det var i sjelfva verket tvinsot som förtärde den olycklige. Hvarje dag förlorade han något af sina krafter, hans afmagring väckte medlidande, och denne man om tretio år var svagare än en åttioåring. Då han hörde att han var föremål för någon mäktig persons välvilliga intresse, hade han blott en tanke och uttryckte blott en önskan: — Ah, om jag blott finge se min stackars hustru och mina arma barn! ... Man lofvade honom att söka uppfylla denna önskan, men huru skulle väl detta tillgå med de åtgärder Denise vidtagit för att hon skulle glömmas och den hemlighetsfullhet hvarmed hon hos M. de Larsi: gny var omgifven. Aga-Nazir, som blef underrättad om det allmiännaste af hvad som håndt hans skyddsling, var okunnig om denna enskildhet, som på fingelsebyrån föreföll mindre vigtig och med hvilken tjenstemännen ej besattade sig vidare än så tillvida som de åt polisen uppdragit att söka reda på galerslafvens unga familj. Man skaffade sig några underrittelser, man fick tillochmed veta, att tiggerskan med de båda barnen, hvilken länge tolererats af polisbetjeningen i Avenue des Champs Elyses, väl skulle kunna vara den olyckligas hustru; men man fick på samma gång veta att hon plötsligt försvunnit med sin lilla gosse och sin flicka utan att lemna några spår efter sig och utan att ha låtit folket i det hus, hvarest hon bebodde en vindskupa sådan som den i hvilken vi sett m:me Dubois, Adöles mor, aflida. veta hvart hon tog vägen. Vår hjelte som dock slutligen blef underrättad om Simons helsotillstånd skickade efter sin förtrogne vän, doktorn, och lät honom begifva sig till Toulon. Under andra förhållanden skulle han ej anförtrott detta uppdrag åt någon annan. han skulle sjelf ha rest dit. Men man BB Oo