Krigsförklaring. Aga-Nazir var ej bland dem som upysköto vare sig en akt af rättvisa eller en god handling. Klok, tålig och ihärdig, då hans intressen fordrade det, dröjde han ej att utföra hvad som utan dröjsmål kunde utföras. Sedan han kommit i besittning af Saint-Valiez och procentarens från les Halles papper, undersökte han dem noga och delade dem i två delar. Ännu hade han ej fullkomligt uppgjort sin plan fill I baronens störtande; han ville straffa denne man, men på samma gång så vidt som möjligt vore skona hans namn, hvilket en så ädel, så oförvitlig qvinna som Valentine hade olyckan att bära. Sedan han derföre kastat afsides dessa bedrägliga bref och handlingar som rörde de operationer, hvarigenom Jean de Ruzolles förmögenhet blifvit honom beröfvad, tog han de öfriga och begaf sig till en af polischeferna, hos hvilken han i sin egenskap af medlem af den nya persiska ambassaden ögonblickligen vann inträde. Saint-Vallier hade, som han lät Faustina förstå, funnit tillfälle, utan tvifvel genom sina talrika förbindelser i den förnäma verlden, att konstatera riktigheten af Aga-Nazirs officiella karakter. Denna del af hans historia var för öfrigt helt enkel och lik många andras. Efter hvad han i så stor korthet som möjligt förklarade inför den höge embetsman hos hvilken han befann sig var han af franskt ursprung; äfventyr, hvilkas detaljer han ej ansåg lämpligt att nu vidröra, hade två särskilda gånger fört honom till Levanten och slutligen ända till Persien. Hans kännedom om de österländska språken och hans djupa lärdom hade mycket medverkat till hans uppkomst. Han innehade en lysande ställning i Ispahan, då shahen beslöt sända en ambassad till Paris och London. Han kunde göra den persiske monarken stora tjenster i sådan egenskap och med beredvillighet lät man honom deltaga i beskickningen. Han var således hvarken en intrigmakare eller en misstänkt personlighet. Sedan hans officiella ställning sålunda blifvit bestämd, så undvek han, enär han var tystlåten af naturen och aldrig yttrade mera än hvad han ansåg nödvändigt, att omtala de hemska öden han genomgått, de strider han utkämpat, de hinder han öfvervunnit för att hinna till denna ansenliga ställning. Hvad han framför allt undvek, det var att låta framträda den allt uppslukande tanke som ledt honom genom så många pröfningar utan att någonsin lemna rum hvarken åt nedslagenhet eller misströstan. Han hade fot för fot vunnit allt och förmådde alltid genom sin oöfvervinnerliga energi att häfva all tvekan hos de vänner, som slumpen eller deras egna olyckor förenat med honom. Han sjelf hade dömt sig till landsflykt intill den dag då han kände sig nog stark att återvända och han hade i sitt sällskap medtagit tvenne andra landsflyktige, icko mindre erfarna af ödets slag. Han hade ingifvit dem sitt eget mod, och då de voro tvenne lika eldiga naturer som han, så hade deraf blifvit följden ett förbund, hvilket var så mycket trofastare, som det hvilade på ett gemensamt ädelt och stort mål. Nu kunde han efter sitt eget val intaga en hög värdighet hos den asiatisko suverän, som uppskattade hans tapperhet eller i en jemförelsevis blygsam ställning lefva furstligt hvar helst han behagade, tack vare den rikedom af hvilken han var egare. Men för tillfället tänkte han hvarken på den ena eller den andra af dessa möjligheter. Han hade svurit att blott fullfölja sitt mål, och han höll ord. — Ers excellens, sade han till den person, hos hvilken han blef emottagen, den franska rättvisan är den förnämsta på jorden. Det är ett kändt faktum och icke något tomt ord. Men hon skipas af menniskor, och äfven menniskor med de bästa och hederligaste afsigter äro utsatta för att bedraga sig sjelfva eller bedragas af andra. Jag kommer derföre till er med fullt förtroende medförande det kärkomnaste tillfälle för en embetsman — det att reparera ett juridiskt misstag. Embetsmannen, på hvilken allvaret och säkerheten i hans ord gjorde intryck, lyssnade med uppmärksamhet Sch bad honom förklara sig. — Det finnes, återtog han, sedan mera än två år i Toulons galerfängelse, hvilket jag med den öfriga ambassaden besökt, en olycklig som är orättvist dömd. Han känner mig icke och det intresse som jag visat honom har djupt rört honom. Den stackars mannen är ännu helt ung. Han bär med sorgsen resignation de fotbojor som han ej förtjenat. Hans saktmod hade först ådragit honom förföljelser från hans förhatliga kamrater; i dessa uslingars ögon var den ej annat än skrymteri. Uppsyningsmännen sjelfva, så ofta bedragna af detta sken af redlighet, voro lika stränga mot honom som mot de öfriga. Ingenting kunde rubba hans tålamod, och omsider försvann så småningom hans väktares misstroende. Men deras välvilja har ej kupnat uträtta mycket, och ers excellens kan ej föreställa sig i hvilket moraliskt och fysiskt betryck jag funnit denne olycklige. Jag har gjort honom frågor och har besvarat dem hofsamt, utan häftighet, utan förebråelser; endast någon bitterhet blandade sig i hans ord. Han förtäres emellertid af en bitter sorg; han är gift, han är far, och hans familj, troende på riktigheten af den förfärliga dom som drabbat honom, har aflägsnat sig från honom, hans hustru, som han afgudar, har lärt sina barn att förbanna hans namn. Och likväl försäkrar jag ers excellens, att denne man är ej allenast en redlig man, utan en martyr. — Ni känner enskildheterna af hans historia? — Till punkt och pricka. Jag känner dem så mycket fullständigare som han sjolf berättat mig densamma. Tillåter ni mig att i några få ord framställa denna historia? — Tala; såsom rättvisans representant är det min