Göteborgsposten – 15 januari 1868, sida 2

gamle Carruthers har då velat ha närmare reda på saken och så måste det hafva kommit till en ordvexli ling. Hon mäste ha försökt att sammanspara summan al hushällspengarne — nej dertill var beloppet för stort, det var dumt! Hon hade gamla vänner — folk som kände henne väl och värderade henne och hon måste ha bedt någon af dem om ett lån men fått afslag; gamla vänner vägra alltid att låna ut pengar. Hon måste ha försökt — för tusan, han visste icke, kunde ej gissa hvad hon hade försökt! Allt hvad han till sin glädje visste var att, elluru han ständigt såg Stewart Routh, hade denne hedersman hittills ej yttrat ett enda missnöjdt ord med anledning af deras uteblifvande. Nej, i det parti som Stewart Routh i detta ögonblick spelade i lifvets stora spel, skänkte han det kort, som föreställde hundra fyrtio pund, endast helt liten uppmärksamhet. Det kunde eller kunde måhända icke komma att utgöra en del af tricken, men hade mycket litet inslytando på hans operationer eller listighet. Det hade funnits tidpunkter, da en sempundsnote kunde ha gjort utslaget för honom, men till dem hörde icke det närvarande ögonblicket. Hade Stewart Routh kommit i förlägenhet för medel ti utbetalning af mindre skulder och blifvit ansatt at oför sonliga kreditorer skulle han behöft de pengar, George Da las var skyldig honom och kräft dem; men de förhandenvarande omständigheterna voro lyckliga och han behöfde endast George Dallas bistånd vid sina planer. Ty Stemart Rouths sätt att gå till väga för att åstadkomma pengar voro af alla slag och utsträckningar. Hans snilles ele