Göteborgsposten – 14 januari 1868, sida 3

mas åstadkommande. Återstår att se, om Ryssland skall finna sig häraf manadt att återvända från sin visade lust till en handlingspolitik på denna kant. Enligt wienerbladet Neue freie Presse skall emellertid ryske gesandten i Konstantinopel, general Ignatieff, på väg till Petersburg hatva i Wien gifvit flera diplomater lugnande försäkringar angående Rysslands politik i den orientaliska frågan. Dylika försäkringar betyda dock, såsom sagdt, icke mycket, likasom de otvan nämnda vänskapsyttringarne mellan Frankrikes kejsare och Preussens konung, till hvilka följande bref från Berlin i Köln. Zeit. just bilda en lämplig illustration: Meddelanden ingå om lika lydande pariserbref, hvilka finnas ide officiösa franska provinstidningarne och söka att på ett hotande sätt uppröra den allmänna me ningen mot Preussen., Afven Liberte meddelade i slutet af förra månaden under rubriken ÅRop till vapnen en artikel ur den i Nancy utkommande Moniteur de la Meurthe, hvilken uppropade Frankrike till vapen emot oss, för att försvara sin storhet och ära. Syftemålet med dessa så talrika och upprörande korrespondenser, hvilka endast med prefektens samtycke kunna upptagas, ligger nära för handen. Befolkningen skall genom det ständiga framhållandet af denna nödvändighet göras förtrogen med föreställningen om nödvändigheten af ett krig med Preussen. Dessa korrespondenser i de officiösa franska provinstidningarne antyda ett krig med Frankrike, om Preussen skulle våga att öfverskrida Main... Denna agitation måste slutligen leda dithän, att hos franska folket hoppet om fredens bibehållande försvinner och ett olyckealigt tvif vel om densammas bestånd bemäktigar sig sinnena. Har krigspartiet väl en gång bragt det så långt, då skall det vara omöjligt för den kejserliga regeringen att iakttaga en fredlig hållning. En annan tysk tidning anför från Frankrike äfven dessa betecknande yttranden af den bekante senatorn Dupin öfver den aflidne general Poncelet: Poncelet är född i Metz, der allt på en gång andas vetenskap och krig, i en af hufvudmedelpunkterna för vår försvarsstyrka, mot hvilken kejsar Carl V:s ansträngningar en gång strandade och mot hvilken kanske ännu en gång en eller annan improviserad kejsare från Rhens och Mosels stränder skall se sina bemödanden stranda, om 16:de seklets stora strider skulle åter utbryta. Vare sig att dessa yttranden verkligen äro så menade, som de tolkats, eller icke, bidrager det i alla händelser icke till sinnenas lugnande, att de tyska tidningarne återgifva dem såsom ovilkorligt afsedda att uppröra stämningen till ett krig med Preussen. Vid sidan af dessa krigiska strömningar gå Frankrikes bemödanden i fredens tjenst. Ett af dessa är dess försök att bringa en allmän myntenhet till stånd öfver hela verlden. För detta ändamål har franska regeringen tillsändt bl. a. den engelska ett guldmynt såsom prägelprof. På ena sidan kejsarens lagerkrönta hufvud utan någon inskrift; på andra sidan i midten inskriften 5 dollars, derunder 25 francs, deröfver i halfeirkel: Or. Essai monstaire, derunder årtalet 1867. Det är ämnadt att gifva mönster till de blifvande engelska sovereigns, men är något lättare än dessa. Franska regeringen är också hugad att i den allmänna myntenhetens intresse prägla för sitt land dylika, såframt den engelska går in på att låta dem i sitt land kursera som sovereigns 20 shillings och erkänna dem som lagligt mynt. England har allt skäl att för sin del göra det vänskapliga närmandet till Frankrike så fast som möjligt, ty Nordamerikas Förenta Stater stå alltjemt som ett hotande spöke. Man behötver blott läsa följande utdrag ur en artikel i Newyork Herald, för att kunna göra sig en föreställning om amerikanarnes verkliga stämning och planer mot det fordom så stoita Albion: Kort efter nyår skola de dansk-vestindiska öarne S:t Thomas och S:t Jan blifva definitivt öfverlåtna till Förenta Staterna. Köpet kan anses fullbordadt, ty fastän det är förbehållet innevånarne att genom en allmän omröstning gilva sitt samtycke, är det blott föga tvifvel underkastadt, att fördraget skall bli stadfästadt, emedan hela befolkningen, isynnerhet på S:t Thomas, gillar detsamma, endast med undantag af de engelska och franska köpmännen, som göra invänningar. S:t Thomas är nyckeln till hela Vestindien; det är förnämsta upplagsplatsen för hela handeln mellan det nordamerikanska fastlandet och hvad som ligger söder om Neworleans, och dess värde för oss såsom stor sjömakt kan icke lätt mätas i dollars. Det märkliga är, att ön får lof att så lugnt öfvergå i våra händer utan motstånd eller inblandning af de europeiska makterna. Man skulle tycka, att isynnerhet England borde ha bemödat sig om att förhindra oss från att förvärfva detta Vesterns