Göteborgsposten – 11 januari 1868, sida 2

att vi behålla Nordslosvig och införlifva de sydtyska staterna. Detta dubbla förhållande tramträder ofverallt och vid hvarje tillfälle. I ett af de senaste numren af den officiela Moniteur heter det t. ex.: Baron Werther har nyligen blifvit accrediterad vid österrikiska hofvet som nordtysk förbundsgesandt, och han har nyårsdagen haft den äran att bli uti denna egenskap mottagen af kejsar Frans Josef. De förbundna staternas särskilda i Wien accrediterade gesandter forlsara i öfrigt att inlaga samma ställning som förut, och någon förändring har ej försiggått inom området för deras verksamhet. Bismarck har inom den preussiska dep.-kammaren uttalat sig i alldeles motsatt anda. Han har sagt, att de särskilda beskickningarne snart måste indragas. Det har gått som vanligt i detta fall. Så fort det varit tal om nordtyska förbundsförhållanden, har den ena makten talat i öster, den andra i vester. En förklaring är således nödig, och det är möjligt, att franska regeringen anser ögonblicket egnadt att framkalla densamma. Att något är i görningen, kan väl tagas för gifvet. Det är möjligt, att preussiske gesandten i Paris, grefve Goltz plötsliga afresa till Berlin Åstär i något samband härmed. Den har i alla fall väckt stort uppseende i Paris. I sjelfva Frankrike påstås stämningen hafva Yrån fredlig öfvergått till krigisk. Så läsa vi uti ett bref derifrån: Stämningen är mera upphetsad, än det någonsin förut varit fallet. Alla menniskor tala om krig ... Det säges, att general Mac Mahon (som allmänt betecknas i Frankrike såsom högste befälhafvande generalen i händelse at ett krig) på årets första dag låtit sina stabsofficeraro förstå, att en sammanstötning förestår inom kort. Man fortfar att sätta fästena kring Paris i halft beväradt tillstånd. Det skrifves nu äfven från Berlin, att konung Wilhelm antydt i sitt nyårstal till det uppvaktande generalitetet de hotande utsigterna. Med dessa utsigter till en brytning står naturligtvis den orientaliska frågan i nära samband. Man kan derför ej annat, än med det lifligaste intresse följa sakernas utveckling, ae driving in war. Från Frankrike skrifves, att polisen i Vesoul och Epinay funnit anslag uppklistrade på kyrkor och embetshus, hvilka uppmana folket att deltaga i en revolutionärt republikansk rörelse. Erkebiskopen af Algier har i ett upprop vädjat till den allmänna barmhertigheten för lindrande af nöden derstädes, hvilken med alla sina fasor decimerar den infödda befolkningen, som redan förut så svårt hemsökts al koleran; två års torka och landsplågan med gräshopporna hafva uttömt alla hjelpkäll r, sedan flera månader tillbaka lefver ett sort antal araber endast af fältörter och trädblad, hvilka de förtära likasom djuren, och under den nu rådande strävga vintern dö de bokstafligen af hunger; man ser dem, knappast betäckta af sina trasor, i stora hopar stryka omkring på landsvägarae i närheten af städerna hvarifrån de måste aflägsnas, till förebyggande af alla slags oordningar; man ser dem vid afloppskanalerna lura på afskräden, om hvilka de formligen slåss och hvilka de sluka; de ha redan tillochmed uppgräft de i sjukdomar aflidna, nedmyllade djuren, och boskapsstölderna äro hos kolonisterna så allmänna, att egarne måste med gevär i hand skydda sin egendom; man ser om morgnarne liken efter ihjälhungrade menniskor ligga på gatorna i hopar om 6, 10, 12 stycken. Erkebiskopen, som säger sig hafva hittills tvekat om att i detta fall göra något, i betraktande af den heliga stolens talrika behos, tillstår sig nu ej längre kunna ,hålla sig tillbaka, ty det onda är för stort. Han säger i en skrifvelse: lj öfverdrifna beräkningar uppskatta antalet af de offer, som under de sista sex månaderna dukat under, till mer än 100,000; man kan häraf sluta till antalet af de enkor, faderoch moderlösa samt åldringar, hvilka äro utan hjelpkällor. Dessa nödlidande visa sig i långa rader på mejerigårdarne och vid stadsportarne; man uppsamlar de små barnen på landsvägarne, hvilka, sjelfva döende, ofta ännu hålla sina armar slingrade kring sina aflidna mödrars hals. Till denna gripande tafla öfver nöden i Algeriet må fogas, att berättelsen alltigenom bär sanningens prägel och att erkebiskopen af Algier är känd och värderad såsom en af de mest framstående andliga i Frankrike. En brefskrifvare från Paris till Nord vill veta, att feniernas högqvarter icke är i Dublin, Newyork eller London, utan i den franska hufvudstaden, hvarifrån befallningar utsändas till de underlydande i Storbritannien. Vigtiga feniska aktstycken, deribland planer till nya däd, såsom t. ex. den britiska tlottans förstöring, hafva påträffats af den kejserl. polisen i ett hus i Faubourg du Temple och öfversändts till engelska regeringen. Stephens och andra flyktiga medlemmar af brödraskapet befinna sig såsom bekant redan sen