Göteborgsposten – 10 januari 1868, sida 2

af komitöen som värderade houom som en prest, den der ej pratade i vädret) hade för vana att köpa sina predikningar alldeles färdiga och endast genomögna dem Lördags afton. Institutets förnämste elev, som kunde uträkna alla slags aritmetiska uppgifter i hufvudet, hvarmed de värde lärarne förstodo att räkna utan tillhjelp af blyerts och papper; institutets flitige och skicklige elev som, då hon etter sin sista examen stod i begrepp att lemna sin plats vid skolbordet, öfverhopad med premier — böcker — kallades tillbaka af biskopen som med darrander tästade en silfverjetton vid hennes klädning och med rörd stämma sade: — Jag hade så när glömt det bästa af allt. Detta är en belöning för ert utmärkta uppförande, kära barn — hvad hade det blifvit af detta mönster af en ung flicka? Hon använde sina talanger på ett annat sätt; det var allt. Hennes goda minne som hade satt henne i stånd att på ett så noggrannt sätt göra reda för pastorns predikningar gjorde nu endast tjenst som hennes mans annotationsbok och var fullproppad med diverse saker, goda ting som voro i förväntan profridter med hästar, namn på rika arfvingar som nyligen tillträdt sina arf, förteckning öfver deras mest tryckande skylder, namn på personer som antogos vara tveksamma i penningesaker och med hvilka det icke ansågs ändamålsenligt att slå vad eller spela, allt detta rymdes i Harriet Rouths hjerna och hennes man behöfde endast vända på hufvudet och fråga: — Hur är det Harriet? för att straxt få all den upplysning han önskade. Hennes färdighet i räknekon