Göteborgsposten – 10 januari 1868, sida 2

sten kom henne väl till pass vid beräkningen af alla kapplöpningsbanans chancer, i det den lyck iga framgången i de flesta af Rouths företag berodde på klar insigt i dem; och hvad det goda uppförandet beträlfade — nå väl, den värdige biskopen skulie sträckt ut sina händer i from afsky för institutets favoritelevs lefnadssätt och omgifning, men mot mrs Routh. såsom sådan betraktad, som den uppoffrande, hängifna, sjelfförsakande fläckfria makan hade den värste i hela det lättfärdiga bandet aldrig vågat hysa det minsta tvifvel. Uppoffrande och hängifven! Betrakta henne nu i det hon sakta inträder i rummet. Hon är ett litet undersätsigt fruntimmer med mörkblå ögon i ett mycket blekt ansigte, med ett skimrande ljusbrunt hår som hänger ned på ömse sidor i två långa lockar och baktill är flätadt och uppfästadt med en kam. Hon har en kort näsa som nätt och jemt kan undgå att benämnas trubbnos, en liten mun och en spetsig, något utstående haka. Se hur hon smyger sig bakom sin man i sin mörka lätt och otvunget åtsittande ylleklädning, som ej frambringar minsta prassel; hur hennes runda arm visar sin symmetri i den snäfva ärmen, i det hon lägger den omkring hans hals; hur hennes knubbiga, skönt formade hand hvilar på hans hufvud och hennes bleka kind lutar sig ned mot hans ansigte. Uppoffrande och hångifven! här är det ingen förställning. (Forts)