tv D 7 ken riktning denna belysning skulle gå, det framgick deraf, att Frankrike beskylldes för en vacklande, inkonseqvent politik i den orientaliska frågan. Af de ryska aktstyckena framgår nu såsom visst, att de tvenne makterna i öfver år och dag, isynnerhet sedan slaget vid Sadowa, fört förtroliga underhandlingar angående förhållandena i Orienten; men med undantag deraf, att de i de ryska depescherna då och då häntydes på hemliga astal, hvilka skulle träffats under de båda kejsarnes personliga sammankomster i Stuttgart och Paris, är det icke möjligt att uppdaga något, som visar, att en verklig öfverenskommelse någonsin varit ingången. I början af år 1866 rådde rent af tvist mellan de båda regeringarne. Alexander Cusa hade störtats, en hoherzollersk prins hade intagit hans plats, och Ryssland var i högsta grad bäromot. Det hade redan protesterat mot Donaufurstondömenas union, upprättandet af en ärftlig dynasti stadgade denna ordning, och det förklarade, att härigenom ett groft brott föröfvats mot fördragen, hvaraf följden måste bli den, att fördragen ej kunde åberopas mot andra omhvälfningar i Turkiet af liknande art. Då Ryssland ej kunde förekomma hvad som skedde, ville det, med andra ord, söka att draga största möjliga fördel af sitt nederlag och göra händelserna i Donaufurstendömena till ett preecedensfall, som kunde gagna dess planer i framtiden. Detta precedensfall måste, skref farst Gortschakoff, vid påkommande fall finna användning på alla de andra kristna nationerna i Turkiet, Sedan tyckes dock ett fullständigt omslag hafva försiggått uti Rysslands uppfattning al omhvälfningen i Donaufurstendömena, och orsaken härtill är ej svår att fatta. Revolutionen försiggick på en tid, då Bismarck sökte att göra sig bebaglig för Frankrike, och han gick in på dess förslag om, att prins Carl af Iohenzollern skulle bestiga tronen i Donaufurstendömena. Frankrike har som bekant alltid sökt ett stöd för sin politik i Orienten hos rumenierna, det förfäktade länge deras sak mot alla de andra makterna, och det fick så småningom genomdrifvet, hvad det önskade. Upprättandet af ett sjolfständigt rumeniskt rike utgör början till genomförandet af Frankrikes politik, hvilken går derpå ut, att Turkiet skall så småningom upplösa sig i ett statstörbund, hvilket man på sista tiden kallat -Forenta Staterna i Orienten. På detta sätt tror Frankrike sig lösa den dubbla uppgift, som det föresatt sig, neml. att de kristna nationaliteterna, för hvilkas sak det städse uppträdt, komma till sin rätt, och att jemvigten upprätthålles, i det Turkiet gradvis antager en helt ny gestalt, utan att hemfalla till Ryssland. Men de förväntningar, som Frankrike i detta fall knöt vid prinsens af Hoheazollern tronbestigning i Donaufurstendömena, synes som sagdt hafva gäckats. Nämnde prins misstänkes nemligen nu för ryska sympatier, han gores ofta till föremål tör angrepp i den franska pressen, under det att man i Ryssland tyckes vara mycket beläten med honom, och det talas om, att det goda förståndet skall beseglas genom hans giftermål med en rysk prinsessa. Det finnes ej något skäl att tvifla om, att det så förhåller sig, och man kan af detta exempel sluta till, huru Bismarck i allmänhet taget betett sig mot Frankrike. Under hösten 1866 kommo, såsom sagdt, mera vänskapliga förhandlingar i gång mellan Ryssland och Frankrike rörande den orientaliska frågan. Denna senare består belt enkelt deri, att Ryssland vill äta upp Turkiet, medan Turkiet lika litet som andra lefvande väsenden har lust att underkasta sig denna process, utan gör motstånd i det längsta. Det är för Österrike en lifsfråga, att Ryssland ej uppnår sin afsigt, för Englands del kan man nästan säga detsamma, och hvad Frankrike angår, så hafva alla dess statsmän uttalat, att de icke äro i stånd att upptäcka något, som skulle kunna gifva det full ersättning för, att Konstantinopel hemfölle till Ryssland. Iäraf kommer sig, att den orientaliska frågan städse står oafgjord. Rysslands officiela politik har naturligtvis likväl en ytterst fredlig karakter, det tänker endast på förbättringen af de kristnas ställning, det är Turkiets sanna vän och det försäkrar ständigt i Konstantinopel, att profetens efterföljare skulle herrska i alla tider, om de blott söljde dess oegennyttiga råd. Så till vida finnes det beröringspunkter mellan Ryssland och Frankrike, hvartill kommer, att Frankrike är minst omedelbart intresseradt i saken, Afven Frankrike uppträder som de kristnas beskyddare, det vill bevara sitt inflytande i Orienten, det ser i den orientaliska frågan ett medel att tilltörsäkra sig allianser och an: ser det icke för sin hufvuduppgitt att befästa sultanens herravälde, utan vill endast förhindra, att Turkiets fall försvagar dess ställning som verldsmakt. Läser man nu de ryska depescherna, så får man det intryck, att underhandlingarne mellan Paris och Petersburg uteclutanda förta. 42 ernndvalen af Ryaslanda af0—m:e — — 2