Göteborgsposten – 9 januari 1868, sida 2

viljades honom och han satte sig upp bak på elädan. Då man hunnit helt nära stället der egaren till åkdonet bodde och vek ned åt en afväg från stora landsvägen föregaf den obekante att han nu måste stiga af, hvarför han bad att slädan måtte bli stannad. Knappt hade detta skett, förrän den obekante utstötte en skärande hvissling och i samma ögonblick framstörta ur småskogen invid vägen 2:ne med påkar beväpnade män. Den resande, som var en beslutsam karl och för tillfället hade en sabel bredvid sig i åkdonet, fattar hastigt denna, hoppar ur och utropar med stark röst: Ur vägen skurkar! samt är just i begrepp att hugga in på angriparne, då till hans stora förvåning påkarne falla till marken, hattarne lyftas och alla tre mycket artigt utbrista: God afton, pappa lille, känner du icke igen oss! Det betanns då att det var den resandes 3:ne söner, hvilka i flera år vistats utrikes och nu hemkommit för attsyrprinera sina föräldrar och fira Julen i det. kära hemmet. Syrprisen kunde dock blifvit riskabel nog om icke sabelhugget i tid blifvit hejdadt. Alingsås Bomullsväfveri har under gistlidet år 1867 på i medeltalet 140 sv. mekaniska väfstolar tillverkat 31,022 st., eller 2,889,331 fot, diverse oblekta väfnader, till ett värde af 138,177 rdr rmt. Ölands spanmålsexport under Sept. Oktob. och Nov. mån:r sistl år omfattar 25,582 kf. råg och 51,037 k.t. korn i värde motsvarande 222,977 rår imt. En pilt af nordisk stam. Från Elskarleby skrifver en korresp. till Gefie P:n. En tolfårig gosse vid Harnäa bruk, som häromdagen vistades på masugnskransen i närheten af uppfordringskettingen för den för masugnen afsedda malmen, hvilgen ketting var i gång genom det nedom liggande af vattenkrast drifna uppfordringsverket, varsnade att den för malmens mot agande för vidare befordran till annan plats stationerade arbetaren med sin kärra ej var nog påpasslig när den med malm fyllda hunden! uppkom, gjorde försök att hämma denna i sin gång och fattade derför med båda händer om kettingen för att stoppa, hvilket natur igtvis icke lyckades. Men gossen fick dyrt plikta för detta krafttag derigenom att han fick sina händer indrugna mellan kettingen och den jernskifva, hverösver kettingen löper, så att högra handens lillfinger afklipptes, fingret dernäst krossades så att ett stycke deraf måste afnypas, och det inre af handens lillsiager blef ufklippt Jemnt med nagelroten. För att slippa loss frän dessa ofrivilligt päkomna handbojor måste Fossens armar följa öfver den två fot i diameter stora kettingskitvan och böjas öfver dess axel, men dock utan svårare påföljd för armarne än några skrubbsär. Nedkommen på kontoret för att sorbindas, uttryckte pojken sin obelatenhet med att högra handen blef värst tilltygad, och sade att han heldre sett om detta skett med den venstra — Ett par år förut föll samma gosse ned ur en gran och slog ett större hål i bufvudet mot en sten. Straxt derefter uppstigen sade han, att han ej kunde annat än skratta åt etocke spektakel.