Göteborgsposten – 9 januari 1868, sida 1

Äämherststationen. Nu var hans gång otvungen och lätt, han höll hufvudet upprätt och oaktadt han under tiden frös när den kalla blästen hven framötver sandåsarne och skarpt och ovänligt brusade omot honom, bar han dock denna förolämpning med tålamod och tycktes straxt finna tröst, vid att sticka sin hand i den byxficka, i hvilken tiopundsnoten, han fört af sin mor, låg förvarad. Han hade tagit upp den några gånger på vägen men det kunde ban dock icke göra nu in i staden, hvarför han måsto åtnöja sg med att endast vidröra den och rasslandet deruiaf var musik för hans öron; han hade så länge varit utblottad på pengar, att han kände den mest oblandade glädja vid att ega denna summa och var så föga böjd för att skilja sig vid den, att han, ehuru han redan passerat och i förbigående lagt märke till den skräddeributik, hvilken stationskarlen anvisat honom, likväl fortsatte sin väg. Först då han gjort en omväg omkring den gamla kyrkogården, hvarest blåsten äfven under sommardagar som oftast far smekande fram och om vinternätterna tjuter och rasar på ett förskräckligt sätt, började han inse nödvändigheten af att oförtöfvadt anskaff: sig ett varmare klädesplagg, hvarför han vände om och begaf sig direkic till skrädde ibutiken. Det var en nät, prydlig butik med Ewans, Skräldare, måladt öfver fönstret, hvars verkan dock något förfelades genom trissan på markisen, som bildade en slags punkt midt i ordet skräddare och delte det i två olika delar; med Evans, Skräddare skinande i mes