Göteborgsposten – 8 januari 1868, sida 1

makt att bedröfva mig; men föra mig bakom ljuset kan du icke längre. Hon sjönk utmattad åter ned på sin plats stödjande sin arm mot ryggen af soffan under det hon lät hufvudet hvila i sin hand. Några ögonblick herrskade en fullkomlig tystnad i rummet och derpå återtog hon: — Hur många penningar är du skyldig den der mannen, och när skola de betalas? — Jag är skyldig honom, min mor, hundra fyrtio E, och de skulle betalas idag om en månad. — Hundra fyrtio ! upprepade Mrs Carruthers i förskräckt ton. — Ja, precis den summan och jag har ej ett pund att lefva af för min egen räkning. Jag är alldeles pank, fortfor han med ett elakt försök att tala lättsinnigt, och jag kommer ingen vart längre. Men han talade till döfva öron, ty hans mor var försjunken i tankar. — Jag kan inga pengar gifva dig, sade hon omsider. Jag har inga till min disposition. — Detta tyder dock icke på någon brist hos er, min mor, sade sonen med bitterhet, i det han fattade hennes sammetskjol och derpå föraktfullt släppte den. — Alla utgifter till min person bestämmas af Mr Carruthers, George, och äro honom alla bekanta. Tro ej att jag kan göra inköp efter eget godtycke. Jag siger dig den mest oförställda sanning, sådan som jag alltid sagt dig den. Hon talade kallt och allvarligt lik den som beredt sig på en stor pröfning och hvarken hoppas att förminska