Göteborgsposten – 7 januari 1868, sida 2

— Er båda, George? sade Mrs Carruthers. Är din vän då således också en spelare? Ja, svarade Dallas barskt, han är spelare. Alla minas vänner äro spelare, rumlare och allt hvad som är uselt. Hur kan det vara annorlunda? Hvarifrån skulle jag väl få gudfruktiga, dygdiga och aktningsvärda vänner? Jag eger ju inte en skilling och mitt rykte är förstördt. Din man har dragit försorg om att jag ingenstädes har någon kredit. Enhvar vet att jag blifvit förskjuten af Mr Carruthers och det är mig förbjudet att visa mig på Poynings hvilket jag ju icke heller gör, ty som du ser uppehåller jag mig ju i ett af dina tjenares rum. Han uppgaf ett hånskratt, som hemskt och hjertskärande klingade i hans mors öron. Om än min vän är spelare lika väl som jag, hjelper han mig dock, när jag behöfver det och bringar sig sjelf i olägenhet derför. Det är kanhända mer än aktningsvärda vänner, ifall jag hade sådana, skulle göra för mig. Det är mer än jag någonsin sett aktningsvärda vänner göra för någon. Mrs Carruthers stod upp och vände sitt färglösa ansigte mot sin son. En stråle af harm blixtrade i hennes stora, mörkbruna ögon, hvars glans tiden ännu icke till fullo mäktat utplåna. Medan de betraktade hvarandra visade sig en påfallande likhet mellan mor och son. George, sade hon, du förorsakar mig gagnlös smärta; du har sagt nog för att visa mig, att du är oförändrad. Du har kommit hit och salt mitt lugn på spel ocn komprometterat dig sjelf blott för som jag antager, att bedja mig om pengar för att kunna betala den person som befriade dig från en spelskuld. Är det ditt ärende? (Forts.)