Göteborgsposten – 7 januari 1868, sida 2

svarade den ungo mannen med en morsk mine. Du kan nog vara rädd att fråga, hvad det är som förer mig, afskum, till ditt ställiga hus, till det ställe der din man är herre och jag icke törs visa mig. — George, George! eade hans mor med ett uttryck af sorg och tsörebråelse. — Nå väl. jag vet att skulden inte är din, men det är icke dessmindre tungt att vara så ölvergifven, och jag är ej alldeles en sådan usling som Mr Carruthers påstår. Jag är inte synnerligt värre än andra unga män, hvilkas styffader eller riktige fader icke finner det af nöden att förbjuda dem tillträde till sitt hus. Men du är rädd för honom, min mor, och — — George, sade hans mor lugnt men allvarligt, du har ej kommit hit för att besöka mig för första gången på nio månader med fara för att blitva körd ut ur Mr Carrathers hus för att gikva din harm luft mot honom och göra mig orättvisa beskyllningar och förebrå mig hvad som ej står i min makt att ändra. Säg mig, af hvad anledning du är här, trots min mans förbud, trots mina egna böner, ehuru det är mig en stor glädje att se dig till och med under dessa omständigheter. — Och modren slingrade sina armar omkring den förlorade sonens hals och tryckte en hjertlig kyss på hans läppar, under det hennes tårar föllo ned på hans okammade bruna lockar. — Gråt icke öfver mig, min mor; jag förtjenar det ej, har aldrig förtjent det, och du tår icke vända tillbaka till dina gäster med bleka kinder och röda ögon. Se så, det är ej så illa som det kunde vara, ty, som Ellen sade,