Göteborgsposten – 7 januari 1868, sida 1

komma fram. Hon sökte med oroliga bickar och under några minuters tid sin fru. Slutligen varseblef hon henne längst fram i salen, samtalande med en åldrig dame, som utmärkte sig för sin praktfulla utstyrsel och till hvilken man måste tala genom en hörtub. Då Mrs Carruthers icke var någon öfvad konstnärrinna på detta instrument, nödgades hon egna det hela sin uppmärksamhet, så att det var föga utsigt om att hon för tillfället skulle komma att se i någon annan riktning än den mindre inbjudande af Mrs Chittondens öra. Mrs Brookes väntade med otålighet på något afbrott i dansen och deraf följande rörelse bland sällskapet. Omsider tystnade musiken, de dansande började, det ena paret efter det andra, intaga sina sittplatser och Mrs Carruthers reste sig upp för att aflstå sin stol åt en ung dame, hvars ansträngningar angripit henne och som andlös emottog tillbudet. Medan hon ett ögonblick stod vänd mot dörren, observerade hon hushållerskans bleka ansigte. Denna gaf henne i hemlighet ett obetydligt tecken. Med utmärkt behag och fullkomligt lugn banade sig den högväxta, ståtliga gestalton fram till dörren från hvilken allt stjenstefolket i största brådska trängt sig undan, då dansen upphörde. Hvad kan väl vara på färde? tänkte Mrs Carruthers. Något måste hafva händt, eljest skulle ej Ellen vinkat åt mig. Ett andra och ännu mera hemlighetsfullt och varnande tecken förmådde henne att stanna så att hon kunde höra hushållerskans hviskning utan att vända hufvudet om emot henne. — Hvad står på, Ellen?