Göteborgsposten – 4 januari 1868, sida 2

men 1 våra dagar ar man battre 1 ulllalle av blicka in i denna medeltida byggnad och se, huru i grunden bofällig den är. I England, detta frihetens land, förblir menniskan fästad vid jorden, och om hon bryter bandet, faller hon i en ännu värre beroende ställning, ty hon upphör endast att vara jordens slaf, för att bli industriens träl. Man kan icke tänka sig någonting så bedröfligt och nedslående som bönderna i Storbritannien. En engelsk publicist utkastar deröfver följande teckning: NMan kan icke tilltala en bonde, utan att bli smärtsamt träffad af det mörker, hvari hans förstånd är höljdt. Det finnes ej den ringaste stråle af tanke i hans blick, icke det minsta spår af uttryck i hela hans anlete. Hans utseende är mera ett djurs än en menniskas, då man betraktar honom, med hans böjda panna och mot jorden krökta kropp. Han är sällan oförskämd, utan blyg och darrande; hela hans hållning angifver den inre känslan af hans underlägsenhet, af detta omätliga afstånd, som skiljer honom ifrån eder. Har den engelske arbetaren på något sätt deltagit i menniskoslägtets nyare framsteg? Hvad han var för tio generationer sedaa, det är han ännu i dag: en fysisk skandal, en moralisk gåta, en intellektuel katalepsi. Sådan är i det nittonde seklet den grad af nedsänkthet, hvari massan af de engelska jordbruksarbetarne befinna sig uti ett land, som gör sig en ära af att gå i spetsen för civilisationen. Den del at befolkningen, som egnar sig åt industriens mödor, befinner sig i en ännu mera beklagansvärd ställning, och Irland ser, efter att hafva tömt förödmjukelsens, smärtans och eländets kalk, icke någon annan utsigt till räddning än utvandring. Demokratien allena är i stånd att härur rädda de britiska öarnes befolkningar, och det är derför man ej kan annat än önska framgång åt John Brights och hans vänners framgångar, hvilka i Eogland befinna sig i spetsen för demokratien och äro frihetens apostlar. England är visserligen ett frihetens land, och det har sina frisinnade institutioner att tacka för sin handels och industris lyckliga utveckling; men det är icke något jemlikhetens land; alla dess institutioner hvila på den gamla feodalitetsprincipen: den svages undertryckande af den starke, privilegiernas välde, herre och tjenare, och så länge Storbritannien ännu icke utträdt ur detta system, der aristokratien inhägnar sig som i ett citadell, skall det erbjuda verlden det sällsamma och smärtsamma skådespelet af det hiskligaste elände vid sidan af de kolossalaste rikedomar, af massornas dumhet bredvid den aristokratiska intelligensens klarhet. England kan ännu spela en stor och betydelsefull roll i verlden; men det måste reformera gsig och följa sina demokratiska böjelser, ty om den nuvarande regimen skulle länge fortvara, skulle de nära kommande generationerna se ljuset efter hand slockna och mörkret nerifrån höja sig ända upp till byggnadens spets. Allvarsamma tecken börja redan visa sig dertill. Folkmängden börjar aftaga på landet; jordbruket befinner sig i ett sjunkande tillstånd; de bearbetade fälten försvinna snabbt inför de vidsträckta ängarne. Landlorderna finna för det närvarande deri sin fördel; men det är en regim, på hvilken ett stort folk hvarken kan grunda sin rikedom eller framtid; ty huru utvecklad den materiela civilisationen än må vara, har dock jorden sina rättigheter, hvilka man ej bör misskänna, och menniskan, jordens herre, förlorar sin styrka, när hon ej längre känner sina fötter stå på den närande marken. Den tid är kommen, då England bör sätta yxan till feodalismens murkna träd. Man måste bevilja åt folket de Borgen iga och politiska rättigheter, som skola befria och återupprätta det; man måste undertrycka fideikomissrätten, hvilken sträfvar att bibehålla den stora egendomen och ytterligare öka dessa otantliga possessioner, hvilka äro för folket en orsak till förtryck, förslafning och armod samt skola sluta med att låta Storbritannien sjelft nedstiga i den atgrund, hvari det störtar det olyckliga Irland. England är för öfrigt nära solidariskt med Irland, och ett förfärligt hugg skulle måttas åt dess rikedom, dess välmåga, dess industri, ja, dess lif, den dag då systerön, en sörjande enka efter sina innevånare, icke mera ekulle understödja det med sina starka armar. Men detta ögonblick nalkas; irländarne utvandra i mängd; hundratusenden öfvergilva hvarje år moderjorden, hvilken engelsmännen gjort till ett träsk för dem; de, som stanna qvar, ha blott en tanke, den att få ihop så mycket, att de kunna i sin ordning utvandra; så att man redan skulle kunna approximativt bestämma det år, då Irland ej skall vara någonting annat, än en ödemark, fästad som en skam och ett samvetsqval vid Storbritanniens