Göteborgsposten – 31 december 1868, sida 2

hålla tillbaka sitt förnuft, hvilket han kände vara på vig att flykta. — Han! ... han också! ... utropade han; denna hotelse, dessa ord, detta namn! ... Ah! man kan bli vansinnig! Juvelarbetaren! alltid! alltid! öfverallt han! Oh! denne demon! detta spöke! ... Ingen makt skall då kunna befria mig ifrån honom! Nåvil! jag, jag ensam skall nå honom, jag skall krossa honom, jag skall qväfva honom! Och vi skola se om han ej skall bli riktigt död denna gång! Men så tala då! tillade han i det han närmade sig den döende som höll sig stödd mot väggen. Han svarade ej mer. Saint-Valiez vidrorde hans axel med fingret; denna vidröring bragte kroppen ur sin jemnvigt och kom honom att stupa framåt. Baronen hade knappt tid att kasta sig åt sidan och om ej Palonge och Furmais varit der och hastigt hållit denna stora kropp tillbaka, skulle han ha fallit som en stock mot golfvet. De mildrade åtminstone fallet och läto honom ligga med ansigtet mot golfvet. — Hvad är att göra, patron? frågade Furmais i det han pekade på den liflösa kroppen. — För bort honom, svarade han och gräf ned honom i trädgården. — Då Furmais lutade sig ned för att efterkomma denna befallning gjorde han en äåtbörd af förväning och tog hastigt upp något som han derefter undersökte vid ljuset från vaxstapeln.