Göteborgsposten – 31 december 1868, sida 2

Till hälften bakåtlutade vågade do hkvarken nalkas eller vidröra honom. Han sjelf, blödande, sårad, med grafvens färg spridd öfver sitt ansigte, fortfor att rulla ögonen. Hans hvita läppar rörde sig med en hemsk darrning. Man kände att lifvet och förståndet var frimmande för detta fenomen. För att bryta den hemska känsla som bemäktigado sig honom och äfven höll hans kamrater under sitt välde, beslöt Saint-Valiez att tala. — lgenkänner du oss? frågade han. Den särade svarade i början blott med en graflik suck, hvilken erinrade den förfärade trion om dem hvilka ljödo innan de inträngde i detta rum. — Tala, upprepade anföraren. ser du oss? vet du hvilka vi äro? Pårizel tycktes svara med ett jakando tecken på hufvudet. — Näv De båda glasartado ögonen upphörde att rulla och fästades på honom. äl! tala då, sade Saint-Valiez i hård ton. Touravois-Pårizel utsträckte sin knotiga arm och frampressade ett och ett i sender dessa fyra ord: — Akta er för juvelarbetaren ! !! Det var samma ord som Goulard uttalade innan han på Pilön utandades sin sista suck, drabbad af en hemlighetsfull och oblidkelig hämnd. Saint-Valiez förde hastigt sina händer till sin panna, liksom för att hindra sitt hufvud att sprängas eller för att