— Ja, det är verkligen han, instämde de båda banditerna. Palonge som upplyftade den öfra delen at den liflösa kroppen kom att vidröra dess hand. — Den är varm, sade han. — Ahl! utropade baronen, om det således ännu kunde vara tid! ... Hjelp mig! ... Någonting för att vicka hohom till lif. : I detsamma satte han ljuset på mattan och började med konvulsivisk hand att öppna Pårizels väst och halsduk. Men han hejdade sig genast med fasa; ett stort djupt sår, gående uppifrån och ned i mannens strupe. hade genomdränkt hans kläder med blod och droppade hunna. Likväl hade ännu icke allt lif flytt. Tillfölje af vidrörandet af det kalla vatten som en af hans medbrottslingar hällade örver honom ur en karafin började han darra, och derefter liksom under infiytandet af en galvanisk stöt reste han sig upp liksom ett lik på en anatomisal, hvilket erhåller en elektrisk stöt. Man tyckte sig so en uppväckelso ifrån de döda. Hans förvirrade ögon rullade förfärligt i sina ögongropar och tänderna skallrade. — Hvilken hemlighet! hvilken afgrund öppnar sig icke för mig! mumlade baronen framför detta spöko och lika blek och orörlig som detta. De båda andra, förstenade af en så oväntad upptäckt, kunde blott yttra ett enda ord: — Pårizel.