Göteborgsposten – 31 december 1868, sida 1

samma stegen af liksvepare, hvilka bära en likkista utför en trappa. Dessutom erforo doras luktorganer ett intryck hvilket liknade den egendomli nyss släckta vigljus. oo Nå hvad ha ni för er? frågade Saint-Valier tänd ljuset! Hans medbrottslingar, hvilkas hinder darrade, lyckades icke 1 första taget och de började nu att darra så mycket parfymen af rökelse och , häftigare. — Hör ni? frågade de och swulade sig tätare omkring baronen. Det var en lång suck, en qviäfd klagan. sådan som blott uttränger ur döendes bröst. De lyssnade ånyo, rof för en sinnesrörelse som äfven fattade Saint-Valiez sjelf; men ljudet hördes åter. Otålig. för ickt, darrande drog anföraren ur sin ficka en ask med tändstickor, tände ett par och lyckades få eld på vaxstapeln, hvilken han Sjeef fattade då han bättre var i stand at använda den än hans följeslagare. Han sag sig omkring. Rummet var dystert, lgunt och tomt, men det osäkra och sväfvaude skenet från blindlystan gaf åt föremålen a sträckte sig öfver väg långa ski ar och golt. Fran dom tul venster fanns ett dörrförhänge liknande det, meilket de nyss passerat; på midten at rummet var en spisel och till höger en bönstol. Framför (deona låg en kudde, hvilken var nedtryckt och sålunda tllkönnagaf att ett knåfall på densamma nyligen egt rum.