Göteborgsposten – 31 december 1868, sida 1

— Det är då djefvulen Sjelf, som vill hindra oss! röt Samt-Valiez. — Ah! se der! .. utropade Mathurin Furmais, som då han märkte detta hinder börjat undersöka rummet, för att försäkra sig om att det icke fanns någon annan utgång ur detsamma. Han pekade på ett mörkt föremål som låg utefter viggen längst bort i rummet. De bada andra vände sig om vid hans rop och sågo ditåt han pekade. — Hvad är detta? mumlade de. — Låt oss se efter, yttrade deras anförare som till det yttersta behöll sin själsnärvaro. Han tox ljuset, nalkades föremålet och lutade sig ned. — Detta bylte innehåller så vidt jag kan se ett lik. Furmais och Palonge lade sig på knä på golivet och började under tystnad att med sina knifvar afskära de tug med hvilken denna kropp, hvilken knappt kunde igenkännas som en sådan och som var insyept i en lang svart kappa, var ombunden. — Ni har rätt, sade de i det de vände sig till sin herre. Det är ett lik. Faint-Valicz lade sig sjelt på knä för att bättre se och igenkänna den döde. Men hans öfverraskningar voro ännu icke siut. Då ljuset föll på den dödes ansigte, ryggade han tillbaka af förvåning. — Porizel! utropade han med en fasa som för hvarje ögonblick vixte, det är Perizol.