Göteborgsposten – 30 december 1868, sida 2

och försäkrade sig med den andra om att deras dolkar sutto qvar i bältena. Deras anförare höjde på axlarne med förakt, men ögonblicket var alltför allvarsamt att han skulle företagit sig att gräla på dem och hans uppmärksamhet fästades lifligt af det egendomliga fenomen som nu visade sig. Liksom föregående afton syntes ett svagt gulaktigt ljus genom persiennerna och baronens uppmärksamma blick iakttog att detta ljus den ena stunden stod stilla och den andra vaggade fram och åter. Hvad för öfrigt beträffade det gamla husets långa facad, aftecknade den sig mot den gråa himlen, och dess mörka massa gjorde detta ljussken utan strålar så mycket mera märkbart och egendomligt. I trädgården märktes intet; öfverallt endast nattens skuggor, På afständ hördes obestämda ljud från staden, liknande sorlet från ett allägset haf. i Nåväl, patron, hviskade Blairzot i örat på sin anförare, hvad tror ni väl om detta? — Jag tror, att ni är en hop nöt och att hvad ni taga för sökerier är ett ljus som upplyser någon liten bostad i detta stora hus. För öfrigt skola vi snart få sc. — Ni vill då bestämdt in i denna långa och fula byggnad? — För tusan! har jag väl kommit hit för något annat ändamäl. Gif mig nu nyckeln. — Se här, men ni vågar er väl ej in här ensam heller? frågade Blairzot.