Dock, hvad du brutit, med talang På Mindre du sökt reparera, Nog lugnt sågs konsten der florera, Så kom han dit Fredrik Deland, Hvad kan man sein begära mera? När så en akäggig underdam Förtjust beundra här det gällde, Men en och annan uttryck fällde, Som tydde på: Hon är insam! En hygglig Jjätte fram du ställde. Om än Rossini, Verdi, Gluck, Du oss att höra icke unde, (Lorini kom ej öfver Sunde!) Du gaf oss Mohrens sista suckk, Den sucken gjorde, hvad den kunde! Och när ede högste bytte färg, Då dem förbjöds i tornet tuta Du gaf tilstrekkelig valuta I nyfödt, fagert Lorensberg Ack, der är riktigt skönt att njuta! Der förr en ruskig plankhög stod, (Man knappast ville veta afen!) Nu reser stolt sig arkitraven Till templet (ingen mangelbod!) Nu längtar man hvar dag till — Grason. Du oss ett exercishus gett För vapenöfning under freden, Der, tappre skyttar, er bereden Att stå en dust; när detta skett J kunnen leka krig — på heden. Ja, märkligt nog, på sätt och vis Dock vågskårln till din fördel väger; Det kommer deraf, mången säger, Att nattvakt förr, men nu polis Till skydd och hägn kommunen eger. Ty man må säga hvad man vill, Men framför allt behöfs respekten Isynnerhet hos unga slägten Och något mer behöfs dertill Än krångel uti morgonväkten. Och sist ett plus, ett verkligt stort I vidsträckt och i högre mening Är den Arbetareförening Som blomstrat upp i denna ort — Ett träd med hoppfullt rik förgrening. Det trädet har en väldig stam, Den skall stå fast i fröjd som smärta Förgäfves skuggrädd tid skall svärta Och söka bringa uppå skam Det, som har rot i folkets hjerta! Se der den dom som fällas må Om dig, o Sextisju, med måtta. Försvinn uti din dunkla grotta! Blott några timmar återstå Och gladt vi helsa Sextiåtta. Kvrönikeskrifvaren.