— — —;— T 4—f— — Sectisju! Till högan Nord Du sökte bringa hungersnöden, Men Herran leder folkens öden, Och emulan från den rikes bord Den arme srälsat har från döden. Vår ådle, folklige monark Du bakslugt sökte från oss rycka, Men, Gudilof, till folkets lycka Han emot plågan varit stark; Än kronan ses hans tinning smycka. Vår nya representation Du ledde vid de första fjäten, Ditt namn skall stråla än i tåton I häfden, hos en fri nation, När dagens oro är förgäten. Vår samtids glädje, framtids hopp, Vår kör af älskliga studenter En lager gaf du, fast det kändt är, Att deras toner väckte opp Ett gny af andra elementer. Men funnes än en man så skarp i Sin diagnos, att jordisk glans, Kung Kristian, Bismarck, kejsar Frans, Allt vore bosch, vår Sång och Arpi Han unne likväl segrens krans! Vår goda stad du specielt Ej mycket omak just beredde, Till lyckligt slut det mesta ledde Och mycket du till rätta ställt, Som eljest brydsamt nog sig tedde. Men — blif nu icke egenkär Och vräk dig ej i segergloria, Ty din, som hvarje ann historia, Bland dagrar äfven skuggor bär, Läs endast denna promemoria: P. M. på ondt och godt Munsjöor MDCCCLXVII allvarligen att förehålla: Bland en hop annat smått och stort Du ock försökte undanpeta En af de trå, som troget streta För stadens väl på högsta ort, Det der var kitsligt, må du veta! Men — srynulgo nickar du god mening, Förr än du i din grafhög går, Åt hvad som snart oss förestår, Åt Stans och Majornas förening, Som knytas skall med nästa år. Du möten skapat utan (?) tal, Hvartill vår stad ej förr sett maken; Ja, nog var samfundsandan vaken Vid mötena på Blommens sal, Och det var ändå hufvudsaken. Men, säg hvad tänkte du på, karl, Som kunde stå och se med köld här Hur legio af inbrottsstölder Begingos både här och hvar Tvi tockna usla samhällsbölder! Och aldrig kan förlåtas dig Din grofva blunder här förliden: Att låna hus i Rangströmsliden. Som fordom var en Dygdens stig, Åt fiender mot samhällsfriden. Thalia har väl också rätt Att ge dig dina-fiskar varma, Hur skulle det väl gått den arma På Nya om en viss balett Ej gunstigt velat sig förbarma? När truppen AÅhman och PousettaVi slutat våra kransar binda, Se, likt Zefiren Bertha Linda Och Kathi Lanner smal och nätt Plus tjugo figurantskor trinda! Och hr Francesco, smärt och vig, Dansör från stortån upp till flinten Graciös von vorn som ock von hinten! Och sedan hur den moret dig Den gudasköna Kalospinthen —