Ärskrönika. Din tid är all, år Sertisju, Ditt värf är fylldt, du bort kan vandra, Hur skarpt än mången lär dig klandra, Vår orlofssedel blir: att du Ej var stort sämre, du, än andra! Visst ställde du till mycket bråk För Garibaldi och hans vänner, När de, som hela verlden känner, Djerft sjöngo ut sitt hjertas språk, Just som det höfves fris männer. Nog gaf du kjortelpolitik För mycken talan vid de hofven, Der högsta värdet sätts på påfven; Dock — qvinnan är sig ständigt lik — — Främst när det gäller — tro och lofven. Fru Zugenie har ett geni, Som stundom gör en rent förbluffad, Som hon det vill, det måste bli, Då är hon nöjd och struntar i, Om än den halfva verld blir knuffad. Hon värdigt kämpat har för tron Med qvinnolist och varit tapper Herr Sfinz han kysser (karlen slapp är) Sin donnas toffel, påfvens hon — — Och sedan offras statens papper! Men häraf kan den vise se: Vill man med orätt seger vinna, Till styret sätt en listig qvinna Och till minister en — rouG! (Den siste är ej svår att finna!) Tänk, om den svarte Theodor Så väl förstått sin sak att drilla, Då ej, som nu, han mådde illa; Fast grymt han brännt Delbri Tabor Han snart tör vakna ur sin villa. Dock — politik är ej vår sak Och en god dag ge vi dem alla, Som endast lärt sig att befalla Och le med hån i praktgemak, När folkets verop till dem skalla! — Men Han, som kungars Konung är, Skall en gång tyda lifvets gåta, Skall en gång straffa — och förlåta, Då långt från jordlifvets besvär, De skola jubla, som nu gråta. — —