— Ah, min furste, yttrade hon; säg ej så, ni skulle göra er smak orättvisa. Det är en ful låda, som icke ens tillhör mig. — Verkligen. Det är en deposition som en viss person gjort hos mig, jag vet ej hvarföre, ty jag har icke ens nyckeln dertill. Det är som jag tror en hop papper som röra hans och en hans kompanjons affärer, elaka och mörka affärer, hvilka säkerligen icke ha något intresse hvarken för er eller mig. För andra gången ville hon kasta lådan tillbaka dit, hvarifrån hon tagit den. — Faustina, yttrade han med sin lugna och djupa röst och i det han betraktade henne med den magnetiska blick, hvilken alldeles underkufvade hennes vilja, Faustina, ni har vänligt erbjudit mig dessa eleganta och dyrbara saker; jag skulle göra mig samvete öfver att mottaga en sådan ; men denna, på hvilken ni icke synes sätta något värde, gif mig den! — Hvad, ni vill ha denna fula lådå som ej är värd hundra sous? — Jag ber er om den. — Allvarsamt? — Ja. — Jag har sagt er att jag ej har nyckeln. — Åh vi skola nog skaffa en sådan! — Raxir, yttrade hon tvekande, jag vet verkligen icke ... (Forts.)