Göteborgsposten – 27 december 1867, sida 2

sta dagen den skönas betjening på sin sida, och det var oj kammarjungfruns fel att Charlotte så länge visade sig kall mot honom. Hans presenter blefvo nu ej längre skickade tillbaka och han visste att hans biljetter, ehuru obesvarade, ej mottagits med fullkomlig likgiltighet. Kortligen, han kunde en dag förkunna för sina vänner, hvilka varit nästan lika lifligt intresserade för saken som han sjelf, att han i hvarje ögonblick väntade samtycke till ett första möte. Hvad kunde vara orsaken till denna förändring? Var det en af dessa nycker som äro vanliga hos sådana damer? Hade Mazikoff blifvit mindre frikostig? Eller var det kanhända någonting vida allvarsammare, var det en snara? Nazir insåg nödvändigheten af att skaffa sig upplysningar i detta hänseende, ty hvarje falskt steg kunde medföra förskräckliga följder just nu, i det afgörande ögonblick då man var nära att få sina fiender fullkomligt i sina händer. Han hado till sin disposition den mest lämpliga person för att skaffa underrättelser i detta afseende. Faustina, i hvars sällskap han ofta mött Charlottes equipage och hvilken han skickligt förmått att börja samtal om denna nya stjerna i den parisiska demi-mondeverlden, blef använd för att inhemta upplysningar utan att hon sjelf anade det minsta derom. En eftermiddag mötte de Charlottes equipage i Boulognerskogen och han förenade sig med sin följeslagerska i att sända en helsning till bojarens älskarinna. — Men hvad går det åt er väninna? frågade han i mycket naturlig ton.