Göteborgsposten – 27 december 1867, sida 2

— Och detta räcker icke till för henne? Hvad vill hon då, den vackra ny ckfulla ? — Hon saknar sin furste, emedan hon är öfvertyga d att han icke älskar henne vidare. — Hvarifrån har hon fått denna öfvertygelse? — Ah! sade Faustina med ett gapskratt, det är just det som är det pikanta, han var brutal och behandlade henne på ryskt sätt. — Det vill säga? — Det vill säga att han slog henne. — Ni skämtar, icke sant? — Ingalunda. Ått slå en qvinna är i mänga sall och för vissa egendomliga naturer detsamma som att bevisa det man är fästad vid henne, att man är svarsjuk, att man har eganderätt till henne och att man fordrar en tillgifvenhet som motstår allt. Men nu sedan någon tid har bojarin helt och hållet förändrats; han är tanksgqridd och mild som en ängel. Med ett ord, han begagnar sin ridpiska blott då han stiger till häst. Ni förstar! Hon är i sanning besynnerlig, den der Charlott. — Nazir var högst belåten. Han tillrädde följaktligen sin vän att påskynda fallet af Charlottes vacklando trohet för att på denna väg vinna någon underrättelse om Annette Aubry, om hvilken ryssen ensam eyntos ega någon kunskap.