Göteborgsposten – 27 december 1867, sida 1

nom öppningen på fönsterskärmen till ett fönster som är boläget i ändan af detta stora förskräckliga hus. Detta ljus . nade utseende af att gå, komma och röra på sig i ett slags lyktgubbdans. Det var förskräckligt midt i det djupa mörkret rundtomkring. — Och vidare? ... Det räckte en fjerdedels timma första gången och sedan försvann det. — Och andra gången? frågade baronen som blifvit mer uppmirksam. — Andra gången, som var just vid samma timma denna natt, började det åter, och de båda Blairzot, som äro misstrognare än andra, blefvo fasligt rädda och trodde att man kom för att spionera på Oss. — Det skulle jag kunnat hålla för troligt. — Nej, det var ej förhållandet. Ingenting hördes i huset ooh detta ljus hade något öfvernaturligt. Vi befunno oss alla hopkrupna midti den tjockaste dungen och vågade ej röra på oss, då just i samma minut som klockan slog tolf i Saint-Philippe-du-Roule en röst lika hemlighetsfull som detta ljus började en långsam och dyster sång ... Det pressade fram kallsvetten i våra pannor; sedan försvann ljuset och sången upphörde. — Hvad sade dina kamrater om det? — De tycktes förvandlade till bildstoder, då Blairzot, fadren, som är en vis gammal man, erinrade sig att det i dag är Fredag. Ingen af mina kamrater vågade återvända till gången. Säg mig nu hvad ni tänker om detta? — Jag mänker, svarade Saint-Valiez i det han för