Göteborgsposten – 23 december 1867, sida 1

har erfari: samma intryck som vid detder tillfället på Champs-Elysges, då en främling, en österlänning, tilltalade mig och vidrörde min arm. Det tycktes mig att dot var Raymonds vidrörande och röst! ... Min högt älskade son, fortfor hon bittert, det är likväl jag som ålagt honom detta värf, som störtat honom i dessa faror, i hvilka han kanhända skall gå förlorad! ... Huru kom det sig att Bastan ej skällde mer än en gång, och att han lät höra dessa ljud som han brukar då han återser någon bekant! ... Oh, mitt barn, min älskade Raymond, skall jag aldrig mera få träffa dig? ... Jag tycker mig höra dig och möta dig öfverallt ... Likväl, återtog hon i fast ton, kunde jag ej låta hans fars mord och hans systers skymf förbli ostraffade! ... Denna tanke återgaf åt hennes drag hela deras stränga allvar och befallande karakter. Den unga qvinnan mot hvars arm hon stödde sig var Valentine, som grefven ej hade mod att underrätta om hvem det var som anstiftat det försåt för hvilket han varit utsatt och från hvilket han blifvit räddad snart sagdt genom ett underverk. Men han var nödsakad att gifva vika för deras böner och berätta alla de omständigheter som han kunde erinra sig, och när han omtalade att den af de tre räddarne som förbundit hans arm gjort detta med en skicklighet som endast kunde tillhöra en läkare, förmådde hon ej att beherrska sin rörelse. — De voro tre, mumlade hon helt sakta, och bland dem befann sig en läkare! ...