Göteborgsposten – 23 december 1867, sida 1

och otåliga tjut att gå framåt, lemnade henne nu plötsligt och rusade genom den halföppna porten mot den som nyss tilltalat grefven. j Men den unge mannen, på hvars bröst han lagt sina stora tassar och hvars skägg han slickade, omfamnade hans trogna hufvud med samma tillgifvenhet som han skulle omfamnat en vän och sade till honom: — Vänd tillbaka till din herrskarinna, Bastan! vänd tillbaka min snälle hund! Bastan hoppade ned och gick med sänkt hufvud och svans tillbaka in i trädgården och ställde sig vid den blindas sida. Den som skickat honom tillbaka drog då med en feberaktig rörelse sina kamrater med sig och lit djupt suckande följande ord undfalla sig: — Min mor! ... Oh! jag har svurit att ej återse henne förrän jag kan meddela henne att äften Saverlys blod och ära ha fått hämnd. Låtom oss gå! låtom oss gå! Han hade dock höjt sin röst mer än han skulle ha velat, då han uttalade detta ord: — Farväl! ... Den blinda gick stödd vid en ung och förtjusande qvinnas arm. Vid ljudet af denna röst som dock var så aflägsen darrade hon och höll tillbaka sin ledsagarinnas arm samt yttrade i darrande och upprörd ton till grefven: — Hvem var det? hvem talade? Hvem sade farväl? — Ack, jag vet det ej, min stackars vän, svarade herr de Larsigny medlidsamt. — Oh, min Gud! huru besynnerligt, återtog hon, jag