Göteborgsposten – 20 december 1867, sida 1

Herr de larsisy kunde ej hysa minsta tvifvelsmål angående sin ovärdige slägtings brottslighet och delaktighet i det våld som varit nära att kosta honom lifvet. Då han återkommit till sig sjelf efter att ha blifvit befriad från det band som höll på att qväfva honom, var han ännu qvar på ön. Tre män befunno sig knäböjande omkring honom och en af dem pålade med en skicklighet som röjde läkaren ett bandage på hans arm, hvilken blifvit tillfogad ett sår. Han ville göra en fråga. — Tyst! sade en bönfallande röst, ej ett ord; ni är räddad, må det vara nog! Derefter hade man med yttersta försigtighet låtit honom nedstiga i en båt, man hade farit öfver floden så rakt som möjligt för att uppnå hans bostad, och utan att taga den väg som varit så olyckstringande för honom hade man ledsagat honom till den stora porten vid ändan af trädgården, hvarest en af hans räddare af alla krafter ringt på. Alla tre hade sina ansigten dolda af vida hattbräm och andveko, deri gynnade af mörkret, med yttersta omsorg att visa sina anletsdrag. — Vid ljudet af klockan lät en stor hund höra ett häftigt skällande, som likväl eget nog hastigt upphörde och förvandlade sig i ett slags smekande klagan. Af den uppståndelse som ljudet af klockan förorsakade i boningen kunde man gluta till den rörelse och den oro som rådde der, och snart hörde man menniskor skynda ned genom trädgården. (Forts.)